På sitt tredje album så försöker Sarah Borges och hennes kompband i stort sett att upprepa det framgångsrika receptet från 2007 års utmärkta Diamonds In The Dark. Vilket betyder att det här återigen är frejdig och fantasifull, hederlig rock n’ roll som blandas upp med influenser från alt. country, singer/songwriter, rockabilly, blues, hårdrock och en hel del retropop a la 60-tal som grädde på moset. Det är således en hisnande och aldrig mindre än spännande musikalisk resa med tvära kast som vi bjuds på.

Och för det mesta så lyckas de riktigt bra även denna gång. Framförandet är minst lika inlevelsefullt och präglat av genuin spelglädje som förr, det råder ingen tvekan om att Borges och hennes musikaliska kumpaner gillar det de gör och har kul när de gör det. Och precis som förra gången så har de blandat egna låtar med en handfull covers, 5 vardera till antalet. Producerat har Paul Q. Kolderie (Radiohead, Hole, Warren Zevon) gjort och han har hållit saker ting enkla, inga märkvärdiga krusiduller här inte utan man får känslan av att musiken släpps fram till lyssnaren i stort sett opåverkad. Förmodligen skulle det inte låta så mycket annorlunda live, vilket naturligtvis är helt rätt angreppssätt för den här typen av oförvägen, rättfram rock n’ roll.

Deras formel funkar den här gången bäst när de låter roots- och retroinfluenserna flöda i musiken. Yesterday’s Love (skriven av underskattade britten Clive Gregson) har blivit klädd i en särdeles effektivt svängande rockabillyskrud. Samma recept fast med lite mer countryrockskänsla levereras i en särdeles underhållande cover av Al Andersons It Comes To Me Naturally som påminner om något som skulle kunna ha kommit från Nick Lowe under hans mera coutryfierade period på 80-talet. Och så har de också lyckats få till en riktigt lyckad version av Evan Dandos (Lemonheads) Ride With Me som fungerar alldeles utmärkt som bitterljuv alt. countryballad och som också tillhör de bättre spåren. Även den lätt skruvade korsningen av alt. country och Lo-Fi/indiepop i Stephin Merritts (Magnetiv Fields) No One Will Ever Love You funkar oväntat bra och bidrar också till att ytterligare variera en redan variationsrik platta.

Mycket bra är också Borges egna komposition Me And Your Ghost som är en härlig 60-tals doftande popbagatell som helt enkelt bara är oemotståndlig med sin anspråkslösa charm och sanslöst slagkraftiga melodi, ni vet den där efterhängsna typen som man inte kan få ut ur huvudet när man väl har hört den. Mera i samma anda får vi en behagligt tillbakalutad och smått återhållsam version av Smokey Robinsons Being With You, enkel men effektiv solskenspop med retrosound som man blir på gott humör av att lyssna på.

Men de har också försökt sig på att göra lite tuffare och hårdare rock den här gången och då går det, tyvärr måste jag konstatera, lite grus i maskineriet. Den råa Chicago-bluesrocken i I’ll Show You How är hyfsad men utan att glänsa, det finns gott om andra som gör denna typ av musik betydligt bättre. Den inledande hårdrocksflörten i Do It For Free är också lite okarakteristiskt uttryckslös och opersonlig, den resulterar bara i att Borges och company låter som medelmåttiga The Donnas wannabes. Bättre lyckas de med den tunggungande, jordnära rotrocken i Better At The End Of The Day även om refrängen aldrig riktigt hugger till på det sätt som versen bygger upp förväntningar till. Till sist så slår de till med balladen Symphony, en ambitiös utflykt i contemporary singer/songwriter landskap, som dock på grund av ett onödigt och övertydligt stråkarrangemang istället frambringar en lätt pretentiös känsla.

Men det allvarligaste problemet med dessa fyra låtar är egentligen inte att de inte håller samma klass som det övriga materialet, för även om de är jämförelsevis mediokra så måste också konstateras att de heller inte är dåliga på något sätt. Nej, problemet är istället att de samtliga är skrivna av Sarah Borges själv och det lovar inte gott inför framtiden. Hon har uppenbarligen inte utvecklats som låtskrivare, snarare har hon tvärtom tagit några steg tillbaka, åtminstone tillfälligt. Fast det är klart, så länge som de lyckas lika väl med att välja goda covers och göra egna, underhållande och spännande versioner av dessa som på denna och föregående plattor, så är det kanske inte en så allvarlig brist i alla fall. Det är ju trots allt bättre att göra andras musik på ett bra och roande sätt än att förtvivlat försöka göra något intressant av medelmåttiga egna kompositioner. Och då de lyckats så väl med just detta även denna gång så är det här trots en del brister ändå ett album som är väl värt lyssna närmare på.

Roger Persson - 20091011