Recensions-exet är sponsrat av

och vill du köpa filmen kan du t.ex. göra det här:

Tre historier endast sammanbundna med den cynism, eller de protester mot religionen som sådan, som genomsyrar filmen som helhet. Först ut är historien om dockmakaren som har ord om sig att vara en mästare på att tillverka hur verklighetstrogna ögon som helst med hjälp av sina döttrar. Ett gäng busar hör historierna om hur mycket pengar han sägs ha undanstoppade hemma och ger sig ut för att råna honom. De passar också på att våldta hans döttrar, men sanningen kryper snart ikapp dem. Sedan är det dags för en fängslande berättelse om fysisk attraktion. Om mannen som förföljer en vacker kvinna och som inte slutar vara besatt av skönheten ens vid hennes död. Han bryter sig därför in i hennes gravkammare för att visa sin kärlek. Slutligen får vi träffa professorn som påstår sig kunna bevisa att instinkten är klart mycket starkare än förnuftet och kommer att segra i alla lägen. En journalist och dennes fru bjuds in till hans hem för att ta del av bevisen, men räknar inte med att de själva ska falla bli försökskaniner i professorns dödliga beviskedja.

Strange World = Märklig Värld, är nog bland den bästa beskrivning som finns att få för den här filmen. Den pendlar mellan sinnessjukdom och vacker betraktelse av kärleken, kryddat med lite lättsam humor längs vägen. De tre berättelserna har helt olika inriktning och påminner egentligen inte alls om varandra. Jag tänkte gå igenom dem en i taget för att försöka åskådliggöra mina tankar om filmen.

Dockmakaren – Denna del har väl egentligen inte så mycket att komma med i dag, när åskådarna är vana vid betydligt märkligare historier än den här i och med att Twilight Zone, Tales From the Crypt etc. letat sig in i var mans referensram. Det är ganska självklart redan från början var dockmakaren får sina ögon ifrån och jag tror det beror till stor del på att tiden helt enkelt börjat komma ifatt denna historia. När den först gjordes 1968 skulle jag tro att den föreföll betydligt bisarrare än vad den gör idag och jag tror knappast någon höjer på ögonbrynen för dess upplösning numera. Trots detta finner jag den vara en värdig inledning på kortfilmerna.

Besatthet – Jag gillade denna skarpt, inte för att den insinuerar nekrofili, utan snarare därför att den är vackert filmad och med en musik som gör det seriösa temat ganska lättsamt egentligen. Med annan musik skulle man ha kunnat ställa den åtrå som den fattiga ballongförsäljaren känner för den vackra flickan, även om hon är död, bortom allt tvivel, men så sker alltså inte. Tonen av lättsamhet behålls istället och det är inte helt självklart vilka känslor tittaren egentligen bör konfronteras med. En avsky för vedervärdiga handlingar (nekrofili) eller empati för den omöjliga kärleken som aldrig kommer att spira. Nämnas bör också att det inte förekommer någon dialog i denna del vilket jag tycker förhöjer upplevelsen. Det är som en stilstudie av intelligent gjort stumfilm, utan överdriven mimik och utan stereotypiska rörelsemönster. Bilderna i kombination med musiken få berätta historien helt enkelt.

Ideologi – Kanske den mest bisarra berättelsen av de tre och den som är mest väntad också. Den är liksom udda på ett förutsägbart sätt där man ändå inte kan räkna ut alla detaljer i historien. Grymma experiment som kostar försökskaninerna både liv och lem. Alla slags udda böjelser verkar finnas med här, från alla möjliga former av konstig tortyr med eller utan sexuella undertoner till kannibalism. Poängen verkar vara att samla allt detta under samma tak för att inte ge tittaren något andrum alls. Själv poängen som professorn vill bevisa för sina gäster är egentligen inte särskilt intressant, det man vill veta är vilka märkligt beteenden han lyckas få fram genom att få sina försökskaniner att frångå förnuftet och leva endast efter den naturliga instinkten.

Som jag nämnde inledningsvis så kopplas berättelserna samman av cynism och genom någon form av protest mot det religiösa samhället, eller kanske snarare det normala samhälle som de flesta av oss väljer att leva i. Detta avståndstagande är på många sätt ganska spännande om man tar det på rätt sätt och inte som en automatiserad protest mot etablissemanget för protestens egen skull. Fast det kräver å andra sidan att man klarar av en abstrakt tankeprocess för att inte alldeles gå vilse bland absurditeterna.

Ett experiment ska utföras där fyra personer, under inflytande av LSD, skall konfronteras med Coffin Joe. Deras hallucinationer är individuella och väldigt specifika för deras egna personligheter. Gemensam är dock att de alla har anknytning till sex i någon form och att de framställs på ett relativt sleazy sätt. Ska Coffin Joe ta deras själar i besittning och hur ska experimentet gå?

Vi får följa några lösryckta händelser som tycks symbolisera samhällets dekadans och förfall. Den degenererade ungdomen som lever för sex droger och rock and roll finns nära till hands men även former av sadomasochism finns tydligt närvarande. Våldtäkt och andra perversioner gestaltas med en oerhörd precision, dock utanför kamerans räckvidd det mesta av tiden. Jag vill inte påstå att detta är någon nackdel då det ofta är en mycket effektivare sätt att påverkas sin åskådare än av visa allting på en gång.

Detta hindrar förstås inte att det vi konfronteras med är synnerligen psykedeliskt om än samtidigt enormt förvirrande. Det är inte alltid lätt att veta vad som verkligen händer i filmen, de små berättelserna som kanske finns till för att illustrera förfallet är röriga och det mellansnack som finns med doktorn som ska utföra experimentet och José Mojica Marins själv (som sig själv) bidrar inte till att förklara hur allting hänger ihop direkt. Det verkar råda en hel del förvirring även mellan dem och Marins påstår till och med vid något tillfälle att han inte har en aning om vad han gör där.

Men allt det där är egentligen bara uppvärmning för filmens verkliga handlig, nämligen experimentet. Fyra personer ska under inflytande av LSD konfronteras med Coffin Joe, vilket resultat som förväntas har jag ingen aning om. Heller inte vilken tes som ska föras i bevis med hjälp av experimenten. Det jag dock vet är att filmen, i samband med uppbyggnaden till experimentet, visar snuttar ur de tidigare Coffin Joe filmerna och att när väl hallucinationerna kommer igång så blir det om möjligt ännu märkligare.

De fyras hallucinationer flyter ihop med varandras, visuellt sett är det väldigt starka och imponerande, men vad som egentligen händer är många gånger helt höljt i dimmor. Det vill säga vad själva symbolismen av de uppenbara händelserna egentligen betyder. Det är kanske det som är filmens styrka också, att det inte finns några egentliga svar. Var och en måste tolka händelserna utifrån eget huvud och på så sätt skapa sin egen verklighet.

När jag tänker efter som nämns det också någonting i linje med det i filmens början. Man måste utforska sin egen värld, man består av två individer och så vidare. Eftersom det här bara är andra filmen av José Mojica Marins jag ser så anser jag egentligen vara för tidigt att uttala sig om saken, men jag är fullständigt övertygad om att den här typen av filosofiska frågeställningar, där åskådaren skälv får klura ut svara på något sätt är synonymt med denna mycket fascinerande filmskapare!

En naken man utan ursprung kliver upp ur havet och börjar genast utföra olika typer av mirakel. Mannen, som inte behöver gå omkring naken särskilt länge innan man ger honom kläder, får snabbt ett rykte omkring sig och kallas för Finis Hominis – den sista människan! Ingen vet hans egentliga motiv, men det står helt klart att hans läror snart betraktas som farliga och att hans makt över folket övergår den som staten lyckats upprätthålla. Vem är han och vart kommer han ifrån?

Att dra paralleller mellan Finis Hominis och den kristna skriften är inte särskilt svårt. Många av de mirakel som sker är direkta handlingar som beskrivs i bibeln och det Marins gjort här är helt enkelt att flytta Jesus till en modern tid i Sao Paolo. Samtidigt ironiserar han religionens makt över människan och som vanligt finns det också filosofiska frågeställningar att luta hela filmen emot. Att ingenting existerar eller händer utan att det finns någon mening bakom den specifika händelsen är filmens andemening och det är även uttalat flera gånger både i skrift och i det inledande talet som föregår förtexterna.

Vidare har Marins helt klart vävt in flera olika historier där bara själva stommen är gemensam, dock vill jag mena att inget, liksom filmens föresats förespråkar, finns där på slump, det finns en mening bakom alla händelser som sker. Samhällssatiren är uppenbar och det är intressant att han tycks ge alla en känga egentligen. I filmen behandlas han som en Messias, åtminstone för vissa grupper i samhället, med det hindrar honom inte att tillrättavisa även de som, åtminstone ytligt, verkar ägna sig åt tro hopp och kärlek, fritt leverne och kanske en syndig tillvaro.

Men även om det inte sker något på slump i filmen, så är jag lika övertygad om att det inte finns något rätt eller fel. Det är upp till den enskilde tittaren att skapa de svar man anser vara befogade i sammanhanget. Då menar jag kanske inte de uppenbara jämförelser med kristendomen som görs i filmen, där Finis Hominis, mer eller mindre ordagrant menar att den som är utan skuld kan kasta första stenen, utan mer själva essensen av det Marins vill ha sagt.

Men även om filmen är intressant, är den inte lika fängslade som en del andra, minst lika surrealistiska, filmer som berört samma tema. Utforskar man nätet en smula så kan man se jämförelser med Jodorowskys The Holy Mountian och El Topo lite varstans och jag kan helt klart se likheter. Men där Jodorowsky tar steget fullt ut blir Marins bara surrealist på låtsas. Med det menar jag inte att den här filmen inte är en mycket märklig betraktelse, för det skulle naturligtvis vara att ljuga, för det här är synnerligen märkligt. Det är inte bara den övergripande historien. Marins använder sig också av olika tekniker för att belysa olika, mer eller mindre, verkliga förhållande i filmen. De mer lågmälda och mindre surrealistiska partierna beskrivs till exempel med framgång med ett svartvitare foto än de fantasifullare episoderna med Finis Hominis.

Nåja, tycker ni den här recensionen blev obegriplig och fragmenterad, så beskriver den faktiskt filmen väldigt bra!

Ingen har hört av den mytomspunne Coffin Joe på flera år. Ingen tror längre på hans existens. Men när han börjar uppenbara sig i en psykiaters mardrömmar, så väcks helvetet åter till liv. I de rysliga visionerna traktar den demoniske dödgrävaren efter mannens hustru för att fullborda sin längtan efter en avkomma. Psykiaterns kollegor kontaktar Coffin Joes skapare - regissören José Mojica Marins - för att få honom att inse att det bara rör sig om synvillor. Men fiktionen verkar ha hunnit ikapp verkligheten - Coffin Joe rör sig ut ur drömmarnas värld och leder sina motståndare in i dödens arena.

Ovanstående finns att läsa på omslagets baksida och det är en ganska bra beskrivning av filmen egentligen. Det rör sig förstås inte om en film berättad i konventionell mening, det finns inte den typen av linjärt narrativ som man är van vid från de flesta andra alster, men så är det också José Mojica Marins som ligger bakom och han är kanske inte mest känd för lättfattliga och tydliga filmer.

Snarare är det frågan om en film där symbolismen är markant och där det mesta går ut på att gestalta mardrömmar på olika sätt. Det är ofta ganska oförklarliga drömsekvenser där Coffin Joe tycks vara förgrundsfiguren. Men också andra element som är starkt förknippade med rädsla förekommer naturligtvis, såsom stora spindlar som kryper över en sovande kvinna eller ormar. Således är det en film som förmedlar känslor snarare än handling. Jag kan tycka att det blir lite tjatigt i längden men å andra sidan välkomnar jag grepp som inte återfinns i var och varannan film. Med andra ord så känner jag mig helt enkelt lite kluven. Att det är en upplevelse utom det vanliga är däremot helt klart!

I sin uppenbara ultralågbudget ser José Mojica Marins till att visualisera kannibalism på ett synnerligen smakfullt sätt om Ni ursäkter uttrycket. Jag menar att det faktiskt ser väldigt bra ut, klart mycket bättre än vad det egentligen borde göra med tanke på budgeten, verklighetstrogna scener där köttet från fingrar gnagas rena in till benet och så vidare. Andra scener är mer symboliska, som en av mina favoriter till exempel, Coffin Joe går ned för en trappa full av människor. Alltså, trappan består av liggande människor och han trampar på dem på sin väg nedför den. Inget märkvärdigt alls, men i kombination till det suggestiva soundtracket blir det synnerligen effektivt.

För övrigt tror jag inte att två människor drar samma slutsatser av den här. Det är allt för luddigt och öppet för tolkningar för att det saka vara rimligt. Vidare tror jag inte heller att det genereras särskilt många mellankänslor hos dem som väljer att se filmen. Det är nog snarare en skala som är väldigt svart/vit, antingen gillar man det här eller så gör man det inte, det är så pass speciellt.

Tommy Söderberg