Det bästa från 2008!

Skivåret 2008 har i mitt tycke varit ett av de bästa på mycket länge och det var minsann ingen enkel uppgift att knåpa ihop den här listan, särskilt stenhårt var det om förstaplatsen. Många artister, såväl nya bekantskaper som gamla favoriter, har visat sig från sina allra bästa sidor under det gångna året och gjort urvalet extra knepigt, även om det varit ett angenämnt problem att ta itu med. Men skam den som ger och utan vidare omsvep, här är mitt bud på de 25 bästa skivorna från 2008.

25. Luke Doucet (& The White Falcon) – Blood’s Too Rich
Ytterligare en riktigt bra skiva från denne kanadensiske singer/songwriter som ockuperar gränslandet mellan americana och no depression, fylld av goda melodier med märkliga och intressanta texter som håller intresset på topp nästan hela vägen.

24. Lucinda Williams – Little Honey
Inte ett av hennes bästa verk, men det är ändå riktigt bra rotrock med mestadels skarpa melodier och starka texter, precis som vanligt. Och Doug Pettibone är fortfarande en av världens bästa gitarrister.

23. Sharleen Spiteri - Melody
Utmärkt 60-talsdoftande croonerpop i samma anda som Richard Hawley. En platta fylld av medryckande solskenspop som man blir på gott humör av lyssna på.

22. Paul Mark – Blood & Treasure
Rootsinfluerad blues av bästa märke, med ett par slängar av såväl soul och country som jazz, kombinerat med äkta spelglädje och genuin inlevelse leder till en synnerligen underhållande stund för alla blueskonnäsörer och älskare av rootsinfluerad musik.

21. Hilary Duff – Best of
Utan tvekan årets största positiva överraskning, för vem hade kunnat tro att det faktiskt fanns en genuin talang hos denna forna disney- och tonårsidol? Inte jag i alla fall, men faktum är att detta är den bästa dansorienterade och beatdrivna electronicapop jag har hört på flera år, fullt i klass med tunga namn som Yello och Pet Shop Boys.

20. Erica Wheeler – Good Summer Rain
En singer/songwriter av det mer stillsamma och folkliga slaget, som skriver stämningsfull och lågmäld, huvudsakligen akustisk, musik med mogna och beaktansvärda texter. Framförandet är såväl vackert som sårbart och djupt bedårande.

19. Ben Glover (& The Earls) – The Week The Clocks Changed
Americana från Irlands svar på den tidige Steve Earle, inspelad i Nashville med en imponerande uppsättning av stadens främsta sessionsmusiker. En imponerande debut som lovar mycket gott inför framtiden.

18. The Bittersweets – Goodnight, San Francisco
Mäktig och emotionellt laddad popinfluerad alt.country med bitterljuva och tungsinta texter, suveränt framförda av Hannah Praters ljuvliga och känslosamma stämma, gör detta till årets bästa countryplatta.

17. Bex Marshall – Kitchen Table
Huvudsakligen klassisk, akustisk deltablues från en ung brittiska som imponerar oerhört med suveränt gitarrspel, stor låtskrivartalang och ett energiskt framförande som gör detta till årets bästa debut och ett måste för alla som gillar klassisk blues.

16. Eleanor McEvoy – Love Must Be Tough
Den irländska singer/songwritern byter spår och ger sig ut på en utflykt i gränslandet mellan americana och soft västkustrock, och blandar ut mixen med både country och jazz. Utmärkta covers av välkända låtar blandas med eget material och ger en synnerligen välsmakande och behaglig musikalisk anrättning.

15. Rodney Crowell – Sex & Gasoline
Crowell fortsätter att övertyga med ytterligare en stark platta i samma stil som de närmast föregående. Det är folkrock som är både angelägen och intelligent från en av det senaste decenniets starkaste låtskrivare.

14. Aimee Mann - @#%&*! Smilers
Ett bättre exempel på contemporary singer/songwriter än det här gåt nog inte att hitta idag. Det är musik som är luftig och poppig på samma gång som den är lite dyster, inte minst på grund av de desillusionerade men underhållande texterna. Utan tvekan hennes bästa album så här långt i karriären.

13. John Hiatt – Same Old Man
Den här gamle hjälten lär väl inte behöva någon närmare presentation vid det det här laget. Här har han gått tillbaka till den raka och enkla men effektiva rock som han gjorde i slutet på 80-talet, vilket resulterat i hans bästa skiva många år.

12. Thea Gilmore - Liejacker
Gilmore har inför detta sitt åttonde album gått och gift sig, blivit mamma och dessutom mognat rejält på kuppen. Mindre indierock och mera lågmäld och akustisk folkrock med mera sansat framförande och vuxna texter har resulterat i hennes mest personliga, och bästa, album.

11. Johnny Dowd – A Drunkard’s Masterpiece
En av de få sanna rebellerna i dagens musikflora som kan göra genuint anspråk på att vara verkligt annorlunda och utmanande musik. Det är i sedvanlig ordning mycket märkligt och svårtillgängligt med konsternerande och provocerande texter, men också oerhört intressant och underhållande.

10. Paul Thorn – A Long Way From Tupelo
På sitt senaste album ger sig Paul Thorn ut på jakt efter sina musikaliska rötter, tillbaka till den ruffiga blandning av heartlandrock och rotrock som han idag gör bättre än någon annan vill jag påstå. Hans låtskrivarpenna är minst lika vass som förut och han levererar ett pärlband av starka låtar med sedvanligt känslosamma och tragikomiska texter av yttersta klass.

9. Shelby Lynne – Just A Little Lovin’
En coverplatta med låtar från legendariska sångerskan Dusty Springfields repertoar visar sig passa Lynne som hand i handske. Det är suggestiv och tillbakalutad jazzpop av absolut förnämsta märke och Lynne sjunger med en sån sensuell inlevelse att det nästan blir en nästan erotisk upplevelse.

8. Tift Merritt – Another Country
Merritt drog iväg en sväng till Paris för inspiration, och resultatet blev detta album, dämpad och behagligt sansad americana med suveräna musiker, genomgående starka låtar och intelligenta texter. Och så sjunger hon precis lika ljuvligt som alltid, vilket gör detta till en närmast oemotståndlig upplevelse.

7. Kathleen Edwards – Asking For Flowers
Lucinda Williams arvtagerska har tagit det sista steget och utvecklats till en rotrocksartist som tål att jämföras med vem som helst. Det här är musicerande och låtskrivarkonst av högsta klass, jordnära rotrock som är angelägen och engagerande på ett sätt som man inte kommer undan.

6. Justin Rutledge – Man Descending
Storvulen melankolisk amercana med magnifika poetiska kvalitéer, det är musik som är så vemodig och oerhört vacker att man som lyssnare bara kan kapitulera inför den emotionella övermakten. Ytterligare ett kraftfullt mästerverk från Ron Sexsmiths arvtagare.

5. Eileen Rose – At Our Tables
På sitt fjärde album når Rose nya höjder som artist och låtskrivare som gjort att hon numera tillhör den allra yttersta eliten av contemporary singer/songwriters. Hopp och förtvivlan, kärlek och sorg, pop- och rockinfluenser spelar ingen roll, Rose hanterar hela den emotionella och musikaliska paletten på ett virtuost sätt.

4. Scott Kempner – Saving Grace
Den gamle hjälten från Del Lords gör en lika efterlängtad som oväntad comeback. Det resulterar i vad som är årets bästa rotrocksalbum, jordnära och ruffigt men samtidigt energiskt och känsloladdat på en nivå som är en mästares signum.

3. Janiva Magness – What Love Will Do
Rykande het, suggestiv och tunggungande rhythm & blues och ytterligare ett mästerligt album från en sångerska som inte står efter någon annan i genren och som därmed måste omtalas med samma respekt och vördnad som legendariska artister som Bettye LaVette och Candi Staton.

2. Cat Power - Jukebox
På sitt andra coveralbum har Cat Power förfinat konsten att ta kända låtar och göra dem till sina egna till en ny nivå som gör detta till det bästa coveralbum som jag någonsin hört. Influenser från urspungsmaterialet, vare sig det är country, jazz, folk eller soul mixas med Powers personliga singer/songwriter- rock och hennes spröda, sårbara röst, vilket resulterar i en helt oemotståndligt
kraftfullt musikalsikt mästerverk.

1. Peter Bruntnell – Peter And The Murder Of Crows
På sitt sjunde album har Bruntnell tonat ner americanainfluenserna till förmån för en mer lågmäld och akustisk folkrock med en lätt psykedelisk touch. Annars har musiken samma övervägande kärva och mörka tongångar som vanligt, låtmaterialet är minst lika urstarkt som någonsin tidigare och med detta mästarprov bevisar Bruntnell återigen med all önskvärd tydlighet att han idag förmodligen är världens ledande singer/songwriter.

Roger Persson - 20090223