2008
CD
SuperEgo Records SE026

Aimee Mann är en av de bästa företrädarna för den typ av musik som vi kan kalla för contemporary singer/songwriter. Vilket ju egentligen bara är ett annat sätt att uttrycka att istället för att som traditionella singer/songwriters hämta sin inspiration främst från folk och country så är det pop och rock som gäller för Mann. Nej förresten, stryk det sista, för om vi ska vara helt ärliga så är det luftig, spröd men också lite lätt dyster popmusik som är basen i hennes musikskapande, särskilt mycket influenser från rock står egentligen heller inte att hitta.

Det är hennes sjunde album (i alla fall om vi inte räknar soundtracket till Magnolia) och den som hört Mann sedan tidigare kommer utan tvekan att känna igen sig här. Hon hittade sin formel för musikskapande tidigt i sin karriär och har sedan hållit fast vi den utan några större utsvävningar. Det är alltså, precis som vanligt, smarta, välsmidda och vackra men samtidigt också lite lätt svårmodiga små poplåtar som till att börja med framstår som ganska oansenliga, men ge dem lite tid och de växer i styrka och angelägenhet.

Som vanligt har hon skrivit all musik själv (okej, om vi ska vara petiga så har hon fått lite hjälp på två spår) och hon har också tagit med sig två gamla bekantskaper in i studion, Jay Bellerose och Paul Bryan (som för övrigt har producerat också), vilket sannolikt har sin del i kontinuiteten som hennes musicerande uppvisar.

Men lite skiljer sig trots allt detta album från de tidigare, och det på ett lite oväntat sätt. Det är nämligen lite mera gladlynta arrangemang och lite mer tempostarka låtar än vanligt, även om texterna är fyllda med de sedvanliga lätt cyniska historierna om lite sorgliga människoöden. Det är dock inget konceptalbum som The Forgotten Arm, utan helt enkelt bara en samling av välgjorda poplåtar med intelligenta, ofta desillusionerade men inte desto mindre underhållande texter.

Normalt så ligger Manns storhet i homogeniteten, det vill säga i hennes förmåga att förvandla helheten till något mer än summan av delarna. Detta lyckas hon naturligtvis med på detta album också, men det är inte riktigt lika uppenbart som tidigare, vilket är en direkt följd av att det finns ett antal låtar som sticker ut lite mer än vanligt från det övergripande konceptet och som står alldeles utmärkt på egna ben i större utsträckning än vanligt. Särskilt bra är de låtar där hon har kompletterat ljudbilden med en blåssektion, vilket skänker musiken en värme och en omedelbarhet som normalt inte står att finnas hos Mann, som oftast har mer av subtila och eftertänksamma kvalitéer.

Allra bäst i mina öron är pampiga och svängiga Borrowing Time, som paradoxalt nog har försetts med en riktigt syrlig text om drogmissbruk; Get up – a substitute heart has just reprieved you/beware – for flattering ruses have deceived you, och Medicine Wheel, en rhythm & blues inspirerad, suggestiv sak i halvtempo som ger en krass bild av vår ökande tendens att söka lösningar på emotionella problem hos den kemiska läkekonsten när det egentligen finns betydligt enklare och nyttigare sätt att ta sig an dem; words of encouragement are just as real/same effect as a smooth blue pill.

Till höjdpunkterna hör också balladen Little Tornado som på samma gång är både vacker och fylld av en nästan desperat hopplöshet och den bitterljuva historien om den omöjliga kärleken som det ändå inte går att ge upp hoppet om i True Belivers; it’s uncanny how you hover in the air over the wreckage that you left behind/I want you…but you’re a poltergeist/I want you...but baby the price is high. Och så till slut Ballantines, en klassisk gladjazzlåt i New Orleans stuk som slår fast att detta sannolikt är det mest varierade album som Mann någonsin gjort.

Detta är därför också hennes bästa album så här långt i karriären. För den lättvindige musiklyssnaren så märks det kanske ingen större skillnad mellan detta och hennes tidigare album, men för den initierade lyssnaren så är det, i sitt eget sammanhang, en både upplyftande och fräsch lyssningsupplevelse. När detta så kombineras med hennes sedvanligt vassa och underfundiga texter till effektiva poplåtar så blir slutresultatet alldeles utmärkt, utan att egentligen vara spektakulärt eller nyskapande (sett ur ett bredare musikaliskt perspektiv än hennes personliga). Men det spelar faktiskt ingen större roll, och om du som jag gillar att emellanåt lyssna på lite mer genomtänkt och välproducerad singer/songwriter-pop av och för mogna människor så kan du knappast hitta något bättre exempel på detta idag än det här albumet.

Roger Persson - 20080822