2008
CD
Mr Jones Productions MRJ03

Ben Glover är ytterligare ett helt nytt namn i americanafacket som har kommit från de brittiska öarna på senare år, denna gång från Irland. Detta är, bortsett från en EP som släpptes 2006, hans debutalbum och musiken som det bjuds på är americana som landar nånstans mittemellan Hayes Carll och Jackie Greene, inte fullt så traditionell som den förre men heller inte lika tydligt alternativ som den senare.

Detta album är inspelat i Nashville under överinseende av producenten JD Foster (Calexico, Richard Buckner) som samlat ihop ett antal av stadens vassaste sessionsmusiker för denna platta. Således har Glover fått med sig ett kanonband in i studion med steelgitarr-maestron Al Perkins och John Deadrick (Dixie Chicks, James Taylor) i spetsen. Och det slutar inte där heller, bland gästartisterna hittar vi storheter som Buddy Miller, Vince Gill, Jim Lauderdale och Mickey Raphael. Detta är en uppställning som vilken musiker som helst hade varit stolt över och det är faktiskt en smula remarkabelt att man lyckats få ihop en sådan distingerad samling musiker att ställa upp på ett debutalbum med en i det närmaste helt okänd irländare.

Nåväl, detta är ju naturligtvis bara av godo för Glover, för musicerandet är naturligtvis av absolut yppersta klass. Och som det visar sig så är hans musik också värdig den här närmast kungliga inramningen som den har fått. Han är en riktigt hygglig sångare med en lätt nasal och släpande röst som ibland påminner mig lite om Neil Young, fast djupare än denne. Men vad viktigare är, han är också en utmärkt låtskrivare och här bjuder han oss på ett dussin originalkompositioner som samtliga håller mycket god klass.

Bäst tycker jag att han är i låtarna med lite mera tempo i, som till exempel den inledande No Direction Home, en countryrockare av relativt traditionellt snitt men med ett härligt gung och en insiktsfull text om ett förhållande som har nått vägs ände. Till höjdpunkterna hör också Things Haven’t Started Happening Yet, en rakare rocklåt som lika gärna hade kunnat komma från Tom Petty. Det svänger ordentligt tack vare en riktigt vass hook i refrängen och med en sympatisk text om att tålamod är en dygd som står den erfarne och kärlekstörstande bi; We stand between yesterday and tomorrow/today’s regret isn’t worth an ounce of its sorrow/I’ll say what’s om my mind at the appropriate time.

Det finns ytterligare en handfull låtar i typiskt americana-halvtempo som håller riktigt hög klass, som den countrydoftande Mercury Falling som mycket väl hade kunnat platsa på något av Stephen Brutons album, och inte minst The Ballad Of Carla Boone, en rörande historia om en prostituerad kvinna på flykt från sitt förflutna, en flykt som ständigt drivs vidare av moralens självutnämnda väktare i samhället; while those who wrote the moral code called her names/said she played the devil’s games…those who preach don’t care to see the scars they leave behind. Av de lite lugnare låtarna måste också Higher Ground nämnas, en anspråkslös men direkt och uppriktigt liten historia om kärlek vid första ögonkastet, och Tennesse Take Me, där han i en annan historia som handlar om att bli kär smyger in en liten hyllning till vad som sannolikt är en av hans förebilder som artist, Lucinda Williams; We listened to Lucinda singing ”Car Wheels”.

Det här är utan tvekan ett riktigt bra album, inte minst med tanke på att det är debutalbum. Men om jag ska vara lite kritisk (och det ska man väl vara som recensent!) så lider även detta album lite av samma sak som så många andra i americana-genren. Vilket är att det inte är vare sig direkt originellt eller varierat och därför är lite väl förutsägbart för att nå riktigt ända fram till den absoluta toppen, för det råder ju verkligen ingen brist på konkurrens i denna genre på senare år direkt. Men det är som sagt ett debutalbum och som sådant är det riktigt bra, det är faktiskt också riktigt bra även oavsett detta faktum. Och det lovar dessutom riktigt gott inför framtiden, för Ben Glover har utan tvekan förutsättningar att bli en av de riktigt stora inom genren, därom råder det, åtminstone för mig, ingen tvekan efter denna debut.

Roger Persson - 20081009