Låt mig, redan innan jag börjar på att beskriva, vad jag här hänvisar till som Stephen King Syndromet, betona att detta uttryck ingalunda grundar sig i några allmänt vedertagna sanningar eller ”objektiva” bedömningar. Snarare är det mina högst personliga värderingar, baserade på min smak och alla de Stephen King filmatiseringar jag genom åren sett och tyckt till om.

Att sätta sig ner och försöka beskriva en genomgående generell trend genom många filmatiseringar är sannerligen inte det lättaste. Vad man själv tycker inne i sitt eget huvud må vara enkelt för envar själv att förstå, men när man ska försöka att konkretisera och tydliggöra dessa åsikter för en större grupp läsare hamnar man lätt i trångmål. Är åsikten dessutom kontroversiell på ett eller annat sätt är faran för missförstånd än mer överhängande. Jag ska dock göra mitt bästa för att så tydligt som möjligt beskriva och koppla åsikterna till ett enda uttryck – Stephen King Syndromet.

Kortfattat och grovt förenklat refererar begreppet till den punkt i filmatiseringar av Stephen Kings verk där själva karaktärsutvecklingen slutar och visualiseringen av diverse monster, eller ekvivalenta övernaturligheter, tar sin början. Detta sker oftast någon gång strax efter att halva den totala speltiden har uppnåtts och resulterar i ett förödande nederlag för den stämning som tidigare framgångsrikt uppmålats, och är nästan uteslutande ett fenomen som enbart återfinns i gestaltningar av övernaturligt slag. Det är naturligtvis inte nödvändigtvis begränsat till en enda författares filmatiserade verk, men har blivit namngivet så efter en omfattande empirisk granskning av just Stephen King filmatiseringar.

Jag finner det högst beklagligt att denna företeelse är så frekvent förekommande, vilket också innebär att klart potentiella historier, mer eller mindre, omkullkastar sina möjligheter till lika kvalitativa upplösningar som uppbyggnader. Vidare anser jag det vara ställt bortom allt rimligt tvivel att dessa framställningar av övernaturliga väsen på ett så pass övertydligt sätt som det faktiskt handlar om, är designade att tilltala en yngre publik och därigenom också idiotförklara den.

Några exempel:
Nedanstående kan innehålla spoilers så läs på egen risk!

Children of the Corn funkar riktigt bra fram till dess att man överger den ursprungliga, och faktiskt enormt gruvliga idén, om barnen som skoningslöst mördar sina föräldrar. Det är en stabil historia med starka karaktärer och som behandlar sektbildning. Skrämmande egentligen, och ”He Who Walks Behind The Rows” funkar utmärkt som en metafor för den tilltro och tillbedjan som kan vara representativ för nästan vilken religiös inriktning som helst. Men så blandar man in övernaturligheter och så faller hela grejen pladask!

The Langoliers är egentligen en mycket mörk historia om ett flygplan som genom en Oförklarbar händelse hamnar bortom verkligheten. Detta är i sig inget problem då det finns gott om möjligheter för karaktärerna att spekulera kring sin prekära situation och således även för oss att lära känna dem bättre. Under denna period i filmen fortsätter mystiska händelser att försätta delar av passagerarskaran under allt större stress, vilket i viss mån kulminerar i nervösa sammanbrott för de inblandande. Vad händer då? Jo, eftersom de levt på lånad tid kommer Langoljäerna och äter upp den lilla tid de har kvar. Att dessa effekter och varelser ser fruktansvärt taffliga ut, har inte nödvändigtvis med själva begreppet att göra, men det resulterar onekligen i ökad frustration över det övertydliga ingreppet.

It är väl kanske en av de mest uppskattade Stephen King filmatiseringarna någonsin, men liksom ovanstående exempel lider den av problem. Som vanligt infinner sig dessa när man måste visa vad som egentligen är onämnbart och icke greppbart, nämligen det vidunder som de nu uppvuxna barnen måste besegra. Låt mig tydliggöra att clownen Pennywise som symboliserar samma väsen funkar utmärkt och att jag förstår att man metaforiskt måste utveckla monstret i samma utsträckning som det finns skillnader mellan barns och vuxnas olika perceptionsförmågor, men likväl faller mycket av filmens behållningar med tillkomsten av denna visualisering!

Undantag
Även här kan det förekomma spoilers

Men inte alla filmatiseringar lider av dessa behov av spektakulära avslöjanden för att betona ett klimax, eller åtminstone för att markera början på ett avslutande crescendo. För det första är det inte alls närvarande i de mindre övernaturliga installationerna som till exempel Misery och Cujo trots att dessa måste räknas bland de filmer som ingår i skräckfilmsfloran. Ganska naturligt är också att vi är beskonade dem i de relativt renrasiga dramerna, som till exempel Shawshank Redemption, Apt Pupil och Stand By Me, likaså är detta fallet i framtidsskildringen The Running Man.

Fast även om det råkar finnas övernaturliga ting i berättelserna har man ibland undvikit att begagna sig av syndromet. Till exempel så har man i The Dead Zone istället vävt in de övernaturliga ingredienserna till en viktig del av historien och behöver således inte komma med någon grotesk överdrift a’ la The Mangler på slutet. Detta är väl mer eller mindre sant även för de relativt nya filmatiseringarna – 1408 och The Mist, även om man i den senare faktiskt gjort något av en omvänd approach till själva syndromet. Man visar allting från början och sedan sätter man igång med karaktärsbyggnaden.

Avslutningsvis vill jag bara hävda att den gamla klyschan faktiskt är sann, och även om det naturligtvis inte är explicit bundet till just Stephen King filmatiseringar, så är det i alla fall extra tydligt i många av de fall där hans författande ligger till grund för historierna – Less is more!

- Tommy Söderberg

P.S. Här kan man klicka sig vidare till några högt personliga betyg av filmatiseringarna, åtminstone ett hur val av dem. Filmerna D.S.