Recensions-exet är sponsrat av



och vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2008-11-03

Frank Darabont har verkligen, om någon, erfarenhet av framgångsrika Stephen King filmatiseringar och då inte nödvändigtvis kvantitetsmässigt. Det är nämligen han som skrivit manus och regisserat två av de mest ansedda tolkningarna av Kings verk – Shawshank Redemption och The Green Mile. Men medan dessa inte på något sätt räknas in i skräckgenren är det definitivt där The Mist hör hemma. Det är inte bara övernaturligt, som i de flesta fall där Stephen King varit inblandad, det är också gott om främmande varelser, vare sig dessa är utomjordingar eller besök från en annan dimension. Vidare är det under stundom enormt grafiska effekter, åtminstone mot vad man är van vid i ekvivalentiska sammanhang. Tyvärr måste jag säga att detta, tillsammans med de faktiskt ganska läckra monstren, är filmens största behållning.

Eller förresten, skådespeleriet är det väl inga större fel på heller. Jag finner till exempel grannen (Andre Braugher) som enormt fascinerande och helt klart filmens intressantaste skådespelare. Med det menar jag inte att någon annan gör ett dåligt jobb, möjligen har de inte särskilt mycket att jobba med då, i stort sett, samtliga karaktärer är enormt stereotypiska och träiga.

Detta, tillsammans med den enormt fåniga dialogen och taffliga berättartekniken, gör att jag inte riktigt vet om filmen är menad att tas på fullt allvar eller om den driver med sig själv? Jag har sällan upplevt en sådan grad av klichéer staplade på varandra och inte sällan kommer jag på mig själv med att småfnissa lite åt det som händer i filmen. Dock vill jag påstå att det normala Stephen King Syndromet inte infinner sig i vanlig bemärkelse. Här väljer man istället att så fort som möjligt visa de kreationer specialeffektsteamet skapat och först sedan bygga upp de inbördes relationer som spelar en avgörande roll för filmens fortsatta utveckling.

Tyvärr känner man igen mycket av dessa motsättningar från andra King-filmatiseringar. Inblandande av ultrareligiöst agiterande, som naturligtvis inbringar fler och fler sympatisörer, och som alienerar det hundratal personer som befinner sig i snabbköpet från varandra i två grupper. Den gammaltestamentliga, som vill offra människoliv för att blidka Guds vrede och på så sätt komma ur situationen och den mera vetenskapligt drivna gruppen som rationellt vill lösa problematiken. Jag vill inte påstå att denna upprepning på något sätt är författarens fel, då novellen som filmen bygger på faktiskt publicerades redan 1985 och finns läst, hur otroligt den än kan låta (för dem som känner mig personligen i alla fall) i undertecknads bokhylla. Inte för att jag minns särskilt mycket av den, eftersom det väl ungefär var runt ’85 som jag läste den, men att den, liksom den här filmatiseringen, i alla fall inte lämnade något bestående intryck är helt klart.

Tommy Söderberg