När jag först hörde detta album i samband med införskaffandet inte länge efter releasen fann jag den textmässigt väldigt omogen. Det var väl kanske framförallt den medryckande Jag Vill Gå Hem Med Dig jag reagerade på. Numera har jag dock intagit en annan ställning och kanske var det i stället jag själv som inte var tillräckligt mogen för ta till mig Winnerbäcks utmärkta och synnerligen genomtänkta texter, kanske var jag själv allt för desperat att få med någon hem från krogen vid den här tiden att den kändes allt för påträngande? Analysen idag säger dock att just den texten faktiskt är snudd på genialiskt skapade i och med textraderna: Jag vill gå hem med dig, bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Jag tycker man kan utläsa ganska mycket av ovanstående, det handlar om passion och inte ett genomtänkt intellektuellt beteende, vilket nog är ganska sant för många.

Passion finns förstås med redan i plattans öppningsspår – Elden. Den har formen av ett brev som huvudpersonen skriver till någon hemmavid från Oslo. Det är en lysande beskrivning av tristess och försöken att fly ifrån den, men som Robert Broberg konstaterade redan 1972: att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Dock döljer sig en möjlig lösning till problematiken i texten: Det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Med detta i medvetandet vill jag passa på att tillägga att Lars Winnerbäck inte bara bör tilldelas Karamellodiktstipendiet, som jag tidigare hävdat, utan även är en synnerligen het kandidat till Cornelis Vreeswijk stipendiet. Så fick jag det sagt också!

Innan jag går närmare in på det musikaliska måste jag bara få kommentera en textrad till som jag finner alldeles briljant! En bit in i Om Tiden Vill Ifatt som kan tolkas som en sång om olycklig och obesvarad kärlek: All jag ser/Allt jag hör/är din röst, din blick, ditt skratt/Du har ögon som berusar en natt/Så jag väntar/jag väntar/om tiden vill ifatt finns en liten skatt när vederbörande äntligen tagit mod till sig för att ta reda på huruvida känslorna är besvarade eller inte, eller om det från hennes sida bara är frågan om en kompisrelation: Vi ringde ibland/för att fråga hur vi mår/Tills Jag sa: Väntar du på nån eller vill du bli min?/Du Sa: Vad svarar man på sånt?/Jag sa: Man svarar nog ingenting.

Vid det här laget har man naturligtvis kommit till insikt om att det här rör sig om ett temaalbum och att samtliga låtar kan kopplas, på ett eller annat sätt, till civilstatusen ”singel”. Jag tycker den gör det på ett bra sätt, den blir aldrig tjatig och samma dilemman eller berättarteknik upprepas inte gång på gång (som jag först upplevde med Jag vill Gå Hem Med Dig). Även musikaliskt är det ett omväxlande album med rena rockrökare och smäktande ballader om vartannat även om jag inte upplever att musikaliteten står i centrum, det är i stort sett inget att hetsa upp sig över men lär heller inte utgöra någon besvikelse för vare sig fans av Winnerbäck eller den genomsnittligen rocklyssnaren. Det som är och förblir styrkan är texterna. Det är naturligtvis heller ingen hemlighet, och jag tycker att jag har tydligtgjort mina åsikter om Lars Winnerbäcks textsnickeri både här ovan och tidigare (Vatten under broarna).

Tommy Söderberg - 20071123