När det gäller Mikael Wiehe behöver man väl egentligen inte skriva någon presentation? Trots detta är det aldrig självklart vad han kommer att göra och vilken genomgående instrumentering det kommer att finnas på skivorna. Det är heller inte helt självklart att han kommer att hålla sig inom samma genre en hel skiva igenom, vilket föranleder att benämningen ”sånger” faktiskt är den bästa beskrivningen man kan tänka sig i sammanhanget.

Det är också så, åtminstone för undertecknad, att Wiehes skivor i regel behöver ganska lång tid och många genomlyssningar på sig för att växa, se bara på En Sång Till Modet och Sevilla som jag tidigare skrivit om här på Magnifik Musik. Detta oroar mig en smula därför att jag inte alls upplevde detta när jag startade min första genomlyssning av Sånger Från En Inställd Skilsmässa, det var bara fenomenalt direkt! Betyder detta att skivan kommer att tappa stora kvalitéer när det snurrat fler var eller att det här är det bästa jag någonsin hört av och med Wiehe? Framtiden får väl utvisa detta och jag kan inte gör mer än att försöka förmedla mina nuvarande intryck av skivan.

Som vanligt är förstås texterna väldigt viktiga och det är också där mycket av den initiala styrkan ligger. Wiehes sätt att utrycka sig i ord kanske inte passar alla men jag anser att han fångar känslosvalningarna i ett emotionellt uppbrott på pricken redan i inledande Bara Som jag Trodde, där han konstaterar att han har levt i en illusion men nu har han insett sanningen. Temat fortsätter mycket tydligt i efterföljande Nu Ger Hon Sig Iväg och om man inte tidigare har insett det står det nu helt klart att detta är ett album som berättar en historia från första låten till den sista.

Att Mikael Wiehe inte är rädd för ett östeuropeiskt sound och okonventionella rytmer bevisar han i Mannen, men inte bara för sakens egen skull vill jag påstå. Det finns en betydelse i musiken som fungerar i symbios med texten. Detta gäller förstås inte bara Mannen utan även Mikael Wiehes musikskapande i stort. Förmågan att kunna spegla texten i musiken med olika former av sinnesstämningar är få förunnat med Wiehe har bemästrat konsten. Detta gäller även fortsättningsvis i Bödeln, som är en uppräkning av allehanda tortyrmetoder, som Wiehe trots att konstaterar att han föredrar framför att bli lämnad ensam, mycket effektivt berättat!

Nästa sång – Om Jag Ska Klara Av Det Här, som för övrigt är min nuvarande favorit på skivan, är något helt annat än vad man är van vid. Detta till trots, som jag inledningsvis nämnde, att man aldrig vet var man har Wiehe rent musikaliskt. Det är nämligen frågan mer om en recitation än om någon egentlig sång. Texten talar dock direkt till hjärtat och det är svårt att inte påverkas av den. Det är svårt att välja ut ett särskilt parti text ur den här sången eftersom det tämligen progressivt skrivet. Det finns således, som vanligt, en ständig utveckling som kräver att man varit uppmärksam redan från början, men… Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym så att jag inte märker tystnaden i lägenheten/och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket/Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Med fortsättningen: Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där/och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan/Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej/Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken. Refrängen är också precis den typ av ordlek som passar min humor, fyra rader med små skillnader som gör att betydelsen ändras fullständigt: Om jag ska klara av det här/Om jag ska klara det här/Jag vet inte hur man klarar av sånt här/Jag vet inte om jag klarar det.

Efter den här byter skivan karaktär något, fokus ligger inte längre på själva uppbrottet och de negativa känslor som detta frambringar, utan istället på Ett Nytt Liv Nu. Det är gladare tongångar och kanske mer representativt för Wiehes kärlekssånger. Tyvärr tycker jag dessa låtar i mittenpartiet är något svagare än inledningen även om de på intet sätt är dåliga. De är bara lite svårare att ta till sig och metaforerna är inte lika tydliga som under den första halvan.

Men eftersom skivan heter Sånger Från En Inställd Skilsmässa, räknar man med ett ofullständigt uppbrott redan från början och man känner igen temat i de avslutande låtarna. Och Nu Vill Du Komma Tillbaka, där en mycket bitter huvudperson möts av sin forna kärlek, kanske inte under de mest gynnsamma förhållandena: Du körde ditt lopp/Nu är det kört/Allt har gott sönder/Allt är förstört/Allting är borta/Det jag har kvar/är ett jävla stort Ground Zero/där hjärtat bruka’ va.

Avslutningen, eller återföreningen om man så vill, är något mellanting mellan mittenpartiets glada kärlekssånger och inledningens träffsäkra texter. Med andra ord så har Wiehe här lyckats kombinera dessa båda ingredienser och avslutar med flaggan i topp. Totalt sett gillar jag bättre de nattsvarta beskrivningar som inleder skivan men det är helt klart en uppryckning från mittenpartierna.

20090307 - Tommy Söderberg