Jag får väl börja med att erkänna att jag ingalunda är någon stor beundrare av Bob Dylan, vilket uppmärksamma läsare naturligtvis redan konstaterat i och med min inkludering av honom på min lista över överskattade artister. Jag har således ingen direkt relation till många av de sånger som här har fått en ny svensk text av Mikael Wiehe. Dock ska jag påpeka att jag faktiskt inledde arbetet inför den här recensionen med att lyssna på Dylan själv, för att komma i rätt stämning kan man säga.

Ganska snart inser jag att det här är ofantligt mer trivsamt i mina öron än vad Dylan själv lyckas åstadkomma, och jag vill åter igen betona att det inte nödvändigtvis handlar om samma låtar, bara ett sätt att få en referenspunkt att använda mig av. Dock känner jag till originalen till åtminstone ett par av spåren och kan där konstatera att de är bland det bättre jag känner till med Dylan.

Nåja, nog om Dylan kanske? Här handlar det ju faktiskt om tolkningar av hans musik och först ut är Things Have Changed som i Wiehes version heter Längesen. Jag finner den språkligt mycket intressantare än originalet medan de musikaliska kvalitéerna kanske tål att debatteras en stund med min inre röst. Att det är Totta som står för sången hade jag initialt lite svårigheter att smälta då jag finner honom aningen för flegmatisk i sitt uttryck för min smak, men efter några genomlyssningar började allt falla på plats. Helt klart en utmärkt tolkning!

Wiehe har en helt annan nerv i sina framföranden vilket blir klart i och med nästa låt: Du Får Hålla Dig Här (You Ain’t Goin’ Nowhere), som visserligen inleds av Totta men som Wiehe sedan tar över i andra versen, men kanske framförallt i Den Blindes Pojk’ (Minstrel Boy) som är en riktigt vass, sparsamt instrumenterad ballad: Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem bryr se om hans väl? Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem tänker offra en styver på hans arma själ? Eller varför inte i den argsinta Ni Som Tjänar På Krig (Masters of War) som eskalerar till en slutlig eruption med orden: Ja, jag hoppas ni dör och att det inte gå fort. Att ni får pinas och plågas för det ni har gjort. Och den dagen ni dör blir en underbar dag. Och jag ska gå dit där ni ligger och jag ska pissa på er grav.

Men briljansen kan inte enbart tillskrivas Wiehe, utan som jag tidigare nämnde så blir Tottas medverkan starkare och starkare för varje genomlyssning. Hans uttryck behöver kanske lite mer tid på sig att växa men ger man bara honom denna tid och försöker att penetrera de texter han ska förmedla inser man snart att den lite intetsägande tonen han begagnar sig av faktiskt är helt i linje med vad musiken behöver. Det finns inte lika tydliga exempel att peka på för hans del men jag kan försäkra er om att han gör ett gediget arbete. Det här blev förresten hans sista skiva och att han var en välkänd Dylan-beundrare gör väl att man någonstans blir lite rörd över att hans sista platta fick bli tolkningar av just Dylan.

Hur som helst är det här en riktigt riktigt bra skiva och oavsett om man gillar eller ogillar Wiehe bör man helt klart införskaffa den här, om så bara för att ta del av den underbara översättningen av Blinde Will McTell, ett sånt porträtt är det få förunnat att bildligt få måla upp med ord. Inte för att Dylan gjorde ett dåligt jobb, men Wiehe är bättre…

20090404 - Tommy Söderberg