2007
CD
Saddle Creek LBJ-102

Detta är Maria Taylors andra soloalbum, men bakom sig har hon en gedigen karriär som började redan vid 15 års ålder hemma i Birmingham (Alabama, inte England) som ena halvan i duon Little Red Rocket tillsammans med kollegan Oreda Fink. Efter skivbolagstrubbel bytte de namn i början på 2000-talet till Azure Ray och strax efter uppmuntrades de båda av Conor Oberst (Bright Eyes) att även medverka i gruppen Now It’s Overhead. Några år och ett antal skivor och turnéer senare beslutade sig så Maria Taylor 2005 för att pröva lyckan solo och släppte soloalbumet 11:11, närmare 15 år efter karriärens start.

Precis som på debutalbumet så rör hon sig i samma starkt popinfluerade singer/songwriter domäner på Lynn Teeter Flower, där den märkliga titeln är en obskyr referens till en gammal vän till Taylors familj. Det hela påminner en hel del om Beth Ortons lite oortodoxa och kluriga electronica-pop, men här tonar hon ner lite på de elektroniska inslagen till förmån för en lite mer organisk och luftig ljudbild, där gitarrer och keyboards tillåts ta mer utrymme i musiken på ett sätt som för tankarna till Cat Power och M. Craft, men också Aimee Mann. Det är framförallt Taylors fylliga men torra och lätt nonchalanta röst som påminner om Mann, om än med en smula mera kraft och tyngd.

Sångstilen gör sig annars bra tillsammans med det i stora stycken melankoliska låtinnehållet, där teman som sorg, tvivel och svunnen kärlek löper som en röd tråd genom texterna och som oftast framförs på ett lätt återhållet men ändock samtidigt lidelsefullt sätt som känns ärligt. Samtliga spår är skrivna, helt eller delvis, av Taylor, förutom den smått enerverande enformiga folkpoplåten i midtempo där man som lyssnare utsätts för en frustrerande väntan på en refräng som aldrig kommer, The Ballad of Sean Foley, som är skriven av Conor Oberst.

Albumet börjar annars bra, både bokstavligt och bildligt, med A good start (!), en ganska dyster historia om hur bra förutsättningar kan förvandlas till dystra omständigheter som inramas av en motsägelsefullt sprudlande poppig melodislinga med en effektivt efterhängsen refräng. Detta är ett recept som framgångsrikt upprepas i flera låtar, t.ex. i Replay, en enkel och positivt studsande upptempo poplåt som drivs framåt av ett simpelt pianoklinkande och en lätt taggig elektrisk gitarr samtidigt som texten ger en mycket pessimistisk bild av hur samspelet mellan kvinnor och män kan gå väldigt fel i ett förhållande: and the weight of what’s heard is what we don’t understand/or the task and the part of every woman and every man.

Det är dock inte endast de mera tempostarka spåren som är bra, My own fault är en självkritisk granskning som uppmanar lyssnaren att inte känna medlidande med henne i den plågsamma men självförvållade situationen som hon befinner sig i, en mörk och släpande ballad driven av en ruvande elgitarr och orgel som påminner en hel del om Lucinda Williams självutlämnande prosaiska rotrock. Clean getaway är en spröd men naken och brutalt ärlig historia om ensamheten och saknaden som kan upplevas efter ett uppbrott. Men allra bäst är nog den småputtriga popbagatellen Smile and wave, som återigen kombinerar en lättsam och luftig låtslinga med en tungsint text, denna gång om ett allvarligt fall av bristande självkänsla orsakat av uppdagandet av otrohet där hennes nonchalanta, torra sångstil träffar den upplevda uppgivenheten i texten mitt i prick: she’s got a retrosense of style, a believable smile, I don’t/she paints colours on her eyes that casts shadows of surprise, I don’t/she doesn’t know I know about her, I’ll just smile back when she waves.

Men det finns tyvärr också några mindre lyckade inslag, även bortsett från Conor Oberst redan nämnda bidrag. Irish goodbye har en märkligt intensivt repetitiv refräng som känns mer störande än trallvänlig och dessutom ett fullständigt malplacerat inslag av rap, medan avslutande titellåten visar sig vara en gammal inspelning av Maria som barn där hon framför en barnsligt (vad annars!) mässande text som endast består av just orden i titeln, vilket avslutas med en kort konversation med hennes far. Säkerligen innehåller denna inspelning stort sentimentalt värde för Maria själv, men varför hon känner sig tvungen att delge den till lyssnaren begriper i alla fall inte jag, vi hade klarat oss bättre utan denna onödiga sentimentala utsvävning.

Sammanfattningsvis kan därmed konstateras att Maria Taylor är en skicklig artist, väl kapabel att förmedla känsloupplevelserna i texterna på ett ärligt och uppriktigt sätt, och när det stämmer även en låtskrivare av mycket hög klass som producerar både snärtiga poprefränger och stämningsfulla ballader. Men precis som på solodebuten så håller det inte riktigt hela vägen, även om det definitivt ändå är värt att låna ett öra eller två till för den som gillar den lite poppigare grenen av contemporary singer/songwriter genren. Och medan man lyssnar så kan man ju samtidigt nära förhoppningen om att hon får till det ordentligt nästa gång, vilket jag själv ser fram emot när jag när jag låter favoritspåren snurra ett par varv till.

Roger Persson - 20070514