När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

20091023 - Tommy Söderberg