|
||
|
 |
|
 |
||
| Taylor Swift är det senaste stjärnskottet inom modern countrypop som nu härjar på de amerikanska topplistorna och hon är för tillfället en av de allra största och mest populära artisterna i USA, alla kategorier. Och det är inte så konstigt kanske, för hon har alla de rätta attributen för detta, hon är ung (fortfarande inte 20 år fyllda), vacker, talangfull och har dessutom den där helylleamerikanska ”girl next door” kvaliten som går hem i stugorna på andra sidan Atlanten. Detta är den europeiska versionen av hennes andra album, vilket såvitt jag förstår bara innebär att man lagt till tre bonusspår från hennes debutalbum i slutet på plattan, i övrigt är detta samma platta. Detta betyder dock att det bjuds på hela 16 spår spridda över drygt en timme, vilket får anses vara väldigt generöst jämfört med vad som brukar vara standard i genren. Genre ja, vi kanske ska fastställa vad det handlar om för musik för ordningens skull också, ifall det nu skulle vara så att någon inte redan vet att det är modern och välproducerad countrypop som fröken Swift sysslar med. Och sysslar med betyder i det här fallet inte bara att hon sjunger, hon är ackrediterad som medproducent, men framförallt så har hon varit med och skrivit alla spår, dessutom mer än hälften av dessa på helt egen hand, så det är en ung dam som har koll och som vet vad hon vill och hur hon vill göra det. Stor hjälp har hon dock haft, precis som på debutalbumet, av medproducenten Nathan Chapman som dessutom spelat en stor del av instrumenten också, men visst finner vi en uppsjö av Nashvilles skickliga studiomusiker också, som till exempel Bryan Sutton, Kenny Greenberg och Rob Hajacos. Jag vet, jag börjar låta som en repig skiva som har hakat upp sig, men det är även denna gång en produktion där det inte finns några som helst klagomål att anföra på musicerandet, Nashville studiomusiker är helt enkelt så säkra och professionella att de i princip aldrig gör bort sig. Annars låter musiken ungefär så som man kan förvänta sig, vilket är både på gott och ont. Den som förväntar sig country i traditionell mening får leta någon annanstans, för det här är betydligt mer av radiovänlig pop och rock med bara en antydan till country här och var. Det påminner med andra ord betydligt mer om Shania Twain än om Sara Evans om vi ska ta ett par talande exempel. Men icke desto mindre så är det ändå rätt ofta riktigt god countrypop med tydliga drag av powerpop och soft rock som är snyggt paketerad och framförd. Bäst funkar det när Swift släpper countryinfluenserna nästan helt och hållet, som när hon presterar riktigt effektiv medryckande powerpop med rejäl stuns i. Till dessa hör hitlåten Love Story, en kul ungdomlig variant på den klassiska Romeo och Julia historien, och den smittsamt trallvänliga You Belong With Me som har en mycket sympatisk och lite naivt charmig text om längtan och frustration över att inte vara mer än bara vän med drömkillen som istället bara har ögon för skolans cheerleader; she’ll never know your story like I do/but she wears short skirts, I wear t-shirts/she’s cheercaptain and I’m on the bleachers. Samma tema återkommer i ett av bonusspåren Teardrops On My Guitar, som för övrigt också var hennes genombrottslåt från debutalbumet. Samma typ av slagkraftig powerpop återfinnes också i ett par andra bra låtar som Change och ytterligare ett av bonusspåren i form av Should Have Said No som har en lite oväntat mogen och rak text om otrohet. Faktum är att texterna över lag är mer vuxna och erfarna än vad jag hade förväntat mig, inte minst i ett par av de känsloladdade balladerna som You’re Not Sorry och White Horse som båda avhandlar manliga svek och lögner på ett förtjänstfullt och ärligt sätt medan Fifteen är en mera ungdomligt naiv men icke desto mindre affektiv analys av ett brustet hjärta. Den förra av dessa är en klassisk powerballad medan de andra är mera lågmälda men de tillhör alla utan tvekan plattans höjdpunkter och de påvisar också att Swift i sina mest känslosamma stunder är en utmärkt sångerska som lyckas förmedla den förtvivlan och sorg som en ung kvinna på gränsen till vuxenlivet kan uppleva på ett mycket trovärdigt och inlevelsefullt sätt. Men vi kan också konstatera att det finns en handfull låtar här som inte når upp till samma klass och det är lite för många av dessa som faktiskt känns som ren utfyllnad för att det ska vara helt okej. 16 spår och drygt en timmes musik är helt enkelt lite mer än vad som helheten mår bra av och det hade inte skadat om någon hade skalat bort ett par av de lite menlösa försöken att åstadkomma lite mer countrydoftande musik som till exempel den intetsägande duetten med Colbie Caillat. Apropå intetsägande förresten, ytterligare en bidragande orsak till detta är produktionen. Den är som sagt oerhört driven och snygg men också en smula blodfattig och förutsägbar i längden, det blir lite för polerat och tillrättalagt för att vara intressant hela vägen hem. Dessa brister är dock inte särskilt påträngande eller allvarliga utan slutomdömet blir ändå att detta är en bra skiva som alla som gillar välproducerad modern countrypop bör uppskatta. Taylor Swift är ung och vacker men också talangfull både som sångerska och låtskrivare och som dessutom har alla möjligheter att utvecklas ytterligare och hon behöver verkligen inte be om ursäkt för sin framgång på något sätt. Men jag kan heller inte låta bli att undra lite varför just Taylor Swift har haft sådana enorma framgångar, för när man tänker efter så dräller det ju av unga, vackra och talangfulla sångerskor och låtskrivare i denna genre som inte har haft en tillstymmelse till samma grad av framgång. För ärligt talat så har jag lite svårt att förstå varför Taylor Swift skulle vara mer speciell, bättre eller mer förtjänt av framgång än, säg, Jessica Andrews, eller Sherrie Austin, eller Tammy Cochran, eller Jennifer Hanson, eller Rebecca Lynn Howard, eller Carolyn Dawn Johnson, eller… ja, jag tror ni fattar vad jag menar… Roger Persson - 20090429 |
||
Taylor
Swift: