R.G. Stark är en av alla dessa (alltför) väl bevarade hemligheter som lurar i den stora och svårnavigerade djungel som utgörs av den amerikanska independentmusiken. Det verkar finnas en aldrig sinande källa av skickliga musiker här som ytterst sällan blir något mer lokala storheter trots en talang som förtjänar så mycket mer (ni har hört brandtalet förut men jag tänker fortsätta tjata om denna i mitt tycke grava orättvisa tills jag inte orkar längre). Låt oss hoppas att R.G. Stark lyckas bryta sig ur denna anonymitetsslummer med hjälp av detta sitt första soloalbum, för det förtjänar han verkligen.

Född och uppvuxen i Austin och till vardags medlem i gruppen Blue Diamond Shine (tillsammans med bland andra Eric Hisaw som också gjort ett par riktigt bra soloalbum) gör han musik som inte skäms för sina rötter. Det är country & southern soul i skön förening, inte sällan också med en betydande inslag av tex mex. Det är musik från ett gränsland, i både geografisk och musikalisk mening, där vi bland influenser och förebilder sannolikt hittar både Tom Russell och Arthur Alexander såväl som Doug Sahm och Mavericks.

All musik är skriven av Stark själv och till sin hjälp tar han polarna från Blue Diamond Shine och Ron Flynt (The Tractors, Walt Wilkins), som även delar producentansvaret med Stark, och som grädde på moset så dyker Austin-legenden Scrappy Jud Newcomb upp och gästspelar på ett par spår. Det är avskalad och naken musik som låter som om den i stor utsträckning spelats in live i en tagning, inga artificiella pålägg och onödiga utsvävningar här inte. Och det är väl precis som sig bör för denna typ av musik lever i princip på att lyckas skapa känslor av äkthet och närhet till det kulturarv den är sprungen ur.

Detta gäller även för Starks röst som är av det lite mörkare och robust manliga slaget. Det är inte den mest omfångsrika eller tekniskt drivna röst som hörts, men den har just de kvalitéer som behövs i sammanhanget, det vill säga inlevelse och en känsla av genuin tro på det han sjunger om. Han tar sig heller aldrig vatten över huvudet utan håller sig inom ramar som han klarar att hantera med framgång. Men det går som sagt aldrig ut över uttrycksfullheten som hela tiden är i topp och som gör det intressant och angeläget att lyssna på vad han har att säga. Det hela mynnar ut i en sångstil som låter som en korsning mellan en klassisk crooner som Scott Walker och en mera countryinfluerad stil åt Joe Ely till, om det nu går att tänka sig.

Även låtmaterialet håller hög klass. Över lag är det mest lugnare låtar som sällan höjer sig över klassiskt americana halvtempo. Texterna innehåller som historier om de strapatser och vedermödor som hör till livet i gränslandet mellan Texas och Mexico och som inte sällan för tankarna till nämnda kollegorna Tom Russell och Joe Ely. Det finns egentligen inga svaga låtar på plattan, men personligen tycker jag att Stark funkar lite bättre när han dra sig mer åt soul och americana hållet jämfört med det tex mex influerade materialet där det finns någon enstaka låt som inte håller riktigt samma klass som resten. Det soulinfluerade låtmaterialet är i mina öron starkare och hans röst passar bättre i det sammanhanget.

Det hindrar dock inte att inledande Mineral Wells tillhör höjdpunkterna här, en svängande och dansant låt, med en historia om att återvinna livsglädje genom att återvända till sina rötter, som med hjälp av en blåssektion givits en lättsam inramning och som påminner om Texas Tornados på sitt allra bästa spelhumör, det är helt enkelt musik man blir på bra humör av. Annars är det som sagt det mera soul- och americanainfluerade materialet som tilltalar mig bäst. Secret Girl är klassisk 60-tals doftande Motownsoul och She Comes And Goes är suverän melankolisk americana-poesi a la Jimmy LaFave om den där kärleken som man vet inte kommer att hålla men som man ändå inte kan hålla sig borta ifrån; your friend all said it was a good thing but you knew they were lying/but her mind was wild and she looked you straight in the eyes/you want so hard to believe that lovers faith can transcend/but when she loves you with those wild wild eyes you can only see the wind.

Till höjdpunkterna hör också det avslutande titelspåret Not Crazy Tonight, en likaledes melankolisk ballad i gränslandet mellan soul och americana som målar upp förtätade poetiska stämningsbilder av en man som kämpar med sina emotionella demoner, och den softa, croonerinspirerade soulen i The Brutal Truth (In September) som Richard Hawley hade varit stolt över att ha skrivit. Men min personliga favorit är nog ändå den lågmälda, blue eyed soulen Lorena, där Stark tar ut de vokala svängarna lite mer och tänjer på röstens gränser utan att bryta dem. Resultaten är sublimt elegant och känsloladdad soul som lika gärna kunde ha kommit från legendariska låtmakare som Dan Penn eller Bobby Charles.

Detta är i stora stycken ett utmärkt album som förtjänar all uppmärksamhet som det kan få. Nästan genomgående bra låtar i kombination med ett genuint emotionellt och ytterst kompetent framförande, så mycket mer går egentligen inte att begära. Det enda som egentligen irriterar mig kan faktiskt inte Stark och hans kollegor lastas för, och det är att jag inte lyckats få tag i det här albumet tidigare. För då hade det utan tvekan haft en given plats bland de 10 bästa på min lista över 2007 års bästa skivor. Så bra är det nämligen, bara så ni vet.

Roger Persson - 20080321