2011
CD
Bloodshot Records BS180

Jag misstänker att namnet Eddie Spaghetti inte är bekant för de flesta. Men om man istället nämner Supersuckers så är det förmodligen några fler som hajar till. Det var ju där som han började sin musikerkarriär i slutet på 80-talet som en av bandets grundare och frontfigurer, och det är ju också alltjämt där som han fortfarande för det mesta återfinns. Men på senare år har han funnit tid att köra lite solo också och det här är hans tredje soloplatta.

Jag kan inte påstå att jag sedan tidigare är särskilt bekant med Eddie Spaghetti, vare sig det gäller solokarriären eller Supersuckers, men det är alltid kul att göra nya bekantskaper, och den här gången är det dessutom bokstavligen talat på det viset. För det visar sig att det här är härligt kul och underhållande musik gjord med glimten i ögat och en stor portion självironi och som uppenbarligen har som främsta mål att se till att lyssnaren har just kul, och det är ju definitivt inte det sämsta.

Risken med dylika projekt är ju dock att det kan slå över åt fel håll så att säga, det vill säga att det blir för mycket trams och larv och för lite allvar, men den fällan undviker han elegant. Musiken är i grunden hederlig countryrock, men med en rejäl dos garagerocksattityd och humor adderat till mixen. För den som hört gamle Social Distorsion-sångaren Mike Ness soloprojekt från slutet av 90-talet vet ungefär vad ni har att vänta, för det här är musik i precis samma anda och stil.

Således har man lagt krutet på att ha kul i studion, men utan att det går ut över det musikaliska hantverket. Det hörs tydligt att det finns gott om spelglädje men också att musikerna är skickliga och vet vad de sysslar med, dock utan utmärka sig på något speciellt sätt. Det är helt enkelt ett helt ändamålsenligt framförande som det handlar om, varken mer eller mindre.

Låtmaterialet är i stora drag hämtat från andra låtskrivare, det finns endast tre låtar som är original av Spaghetti själv. Men han har gjort ett gott urval och hittat låtar som, för det mesta, passar väl i sammanhanget. Allra bäst funkar det, inte helt oväntat, när han drar upp tempot och åstadkommer en sorts ”garage-honky tonk”, då han påminner en hel del om tyska The Bosshoss som jag ju omnämnt i positiva ordalag tidigare här på sajten. Således bjuds vi på gott sväng med mestadels hårdkokt humoristiska texter i låtar som Party Dolls And Wine, Everybody’s Girl, Cowboy Boots och den nästan omåttligt underhållande Jesus Never Lived On Mars om en snubbe i ett rockband som efter att ha blivit hög en gång för mycket får för sig att han är frälsaren själv, men att han kommer från Mars, något som han dock får förklarat för sig är rena dumheterna; you’re just a fucked up faggot with a dent in your head/and Jesus never played guitar.

Till de bättre spåren hör också två av Spaghettis egna kompositioner, Never Thought I Would och titelspåret (som han skrivit tillsammans med Jessika Daly) då de också rullar på i samma effektiva spår som ovanstående låtar. Men det finns också ett gäng mindre lyckade utspel, när han drar ner tempot så är det inte längre lika kul och det blir också mer uppenbart att Spaghetti inte är någon lysande sångare med sin nasal, lätt ansträngda och omfångsbegränsade röst, vilket inte minst märks i en onödig coverversion av Always On My Mind. Visst är det en bra låt, men den har gjorts till leda och Spaghettis version har inget att tillföra, även om det långt ifrån är den sämsta version jag har hört. Fast hans version av Johnny Cash’s What Do I Care är desto bättre, då den passar bättre in i sammanhanget.

I slutändan så måste jag också konstatera att detta projekt lider av samma brist som dylika brukar göra, nämligen brist på variation då den förvisso effektiva musikaliska formeln också är ganska snäv. Så efterhand så avtar underhållningsvärdet också något, eftersom man rätt snabbt lär sig vad man har att vänta. Men Spaghetti verkar vara medveten om denna problematik och avslutar innan det börjar bli långrandigt på allvar, hela albumet är över på drygt 33 minuter och det är precis lagom. Och det betyder också att i stort sett så är det här ett både sympatiskt och roande album, som inte ska tas på för stort allvar utan som är tänkt att avnjutas som en stunds kul musikalisk underhållning. Och som sådant funkar det utmärkt, även om det inte lämnar några direkt bestående avtryck hos lyssnaren, men det har som sagt heller inte varit mening tror jag.

Spaghettiwesterns har man ju hört talas om, det är ju en typ av film som faktiskt har en hel del gemensamt med hur Eddie Spaghetti tar sig an sitt musikskapande, de kännetecknas båda av samma mix av humor, självironi, hårdkokt attityd och framförallt kärlek till konstformen de framför. Det tycks mig därför finnas dubbel anledning att kalla det här för ”spaghettirock”, eller?

Roger Persson - 20110421