2010
CD
Six Shooter Records SIX053

Jag har tidigare skrivit om Justin Rutledges närmast föregående album, The Devil On A Bench In Stanley Park och Man Descending, båda gångerna i glödande positiva ordalag som resulterade i toppbetyg. Därför så hade jag inför detta album byggt upp oerhört stora förväntningar, något som självfallet inte bara är något positivt då man ju löper större risk att bli besviken när dessa skruvas upp. Så det var med stor spänning som hans senaste album placerades i CD-spelaren, skulle han än en gång lyckas med att prestera ett lika briljant album som de närmast föregående?

Det tog dock inte många takter av första låten förrän jag för mig själv belåtet konstaterade att det lät precis så bra som jag hade hoppats på. Precis som på föregående alster så är det storslagen och vemodig, men samtidigt också en varm och omhuldande americana och alt. country som han bjuder oss lyssnare på. Det är musik som spelar mycket på de sentimentala och romantiska känslosträngarna, både vad avser de praktfulla, vidlyftiga arrangemangen och de många gånger lite gåtfulla och mångbottnade texterna. Det handlar förstås allt som oftast om olika former av amorös och relationsproblematik, men Rutledge äger en sällsynt lyrisk förmåga att uttrycka sig på med orden som gör att man stannar upp och lyssnar och funderar lite extra på vad det egentligen är han vill säga. Vilket som sagt alla gånger inte är helt uppenbart, men för min del så gör det bara hans lyrik ännu mer intressant och inbjudande. Jag vet att jag har gjort jämförelsen för, men jag kan inte komma på någon bättre jämförelse än den som kan göras med Leonard Cohen när det gäller det lyriska innehållet, och större beröm än så går det enligt min mening inte att få.

Men det håller naturligtvis högsta klass också när det gäller själva musiken. Som vanligt har Rutledge skrivit all musik själv, dock har han fått lite hjälp på tre av spåren av bland andra Darrell Scott. Produktionen har han den här gången anförtrott den eklektiske Hawksley Workman, men han har klokt nog inte försökt ändra på något i Rutledges så framgångsrika musikaliska formel, utan det i stora drag precis som på föregående plattor. Möjligen så har han skapat ett något tyngre ljud där rytmsektionen har fått lite större utrymme i ljudbilden, men det är oavsett inget som stör på något sätt.

Annars känns som sagt allt bekant sedan tidigare och det måste vi naturligtvis också tacka Rutledges utmärkta band för. För precis som när det gäller låtskrivandet och produktionen så behåller han kontinuiteten i framförandet genom att låta stommen i sitt band vara precis densamma som på tidigare. Och precis som tidigare så är det det raffinerade och superba gitarrspelet från David Baxter och den allestädes närvarande svepande steel-gitarren från Burke Carroll som leder den välklingande ljudbilden och ser till att även det musikaliska framförandet bidrar till att skapa den formidabelt kraftfulla emotionella upplevelse som Rutledges musik levererar.

För det är som en poetisk helhet som man ska ta in denna musik, och när man betraktar den på detta sätt så får man sig till livs en musikalisk upplevelse som är större än summan av dess delar. Visst finns det utmärkta låtar här, som den förbryllande och mäktigt suggestiva Snowmen (som jag tror handlar om en kamp och sökande efter känslomässig stabilitet), den vidlyftiga romantiska uppmaningen till att våga stå för sina känslor i Be A Man, båda briljanta exempel på Rutledges storslagna, släpande americana, eller de mera alt.country-doftande I Have Not Seen The Light (en sällsynt vacker och stämningsfull kärleksförklaring) och den lysande balladen Carry On, en hyllningssång till saknad en vän.

Men det är egentligen bisaker i sammanhanget, för det är först i sin helhet som musiken kommer fram i all sin lysande känsloladdade kraftfullhet, och det är företrädesvis så den ska avnjutas anser jag. Jag kan egentligen inte säga något mer här som jag inte redan sagt tidigare om Justin Rutledge, men karln är helt enkelt en fenomenal artist och låtskrivare. En artist och låtskrivare som har hittat en musikalisk formel som i alla jag inte kan värja mig mot, utan det är bara att återigen ge efter till denna översvallande suggestiva och djupt affektiva upplevelse. Mina förväntningar var nästan omåttligt höga på detta album, men därför är det desto mer imponerande att han faktiskt med råge lyckas leva upp till dem. Eller för att tala absolut klarspråk, det här är ännu ett mästerverk från Justin Rutledge.

Roger Persson - 20100223