2008
CD
Six Shooter Records SIX039

Justin Rutledge tillhör som jag tidigare påpekat det nya unga gardet av oerhört skickliga singer/songwriters från Kanada som, bland andra, också omfattar Luke Doucet, Romi Mayes och Carolyn Mark för att nämna bara några få andra som jag tidigare hyllat här. Och precis som dessa så fortsätter även Rutledge på den inslagna vägen med ytterligare ett utmärkt album.

Precis som på föregående plattan The Devil On A Bench In Stanley Park så är det släpande, melankolisk americana med stora poetiska kvalitéer som utmynnar i stora, nästan episka låtar, fyllda med stora känslor i svallning och framfört på ett så vackert och nästan försynt sätt att det helt enkelt bara träffar lyssnaren (åtminstone denne lyssnaren i alla fall) rakt i hjärtat. Det är helt enkelt musik så emotionellt laddad och framförd att det bara inte går att värja sig för den.

Han har behållit hela sitt band från föregående album helt intakt, vilket säkerställer inte bara kontinuitet i musicerandet, utan även en mycket hög kvalitetsnivå. Och precis som tidigare så är det David Baxters superba gitarrspel och Burke Carrolls svepande steelgitarr som står i förgrunden och som fungerar som ledstjärnor för hela bandet och för musiken långt in i vemodets allra färgstarkaste och mest känsloladdade vrår och avkrokar dit få andra hittar, även om en artist som Ron Sexsmith (även han från Kanada) när han är i högform kan mäta sig med Rutledge.

Men självfallet så är det ju Rutledge själv och hans briljanta låtskrivarförmåga i kombination med en röst som är på samma gång både bräckligt spröd och tungsint som få andra, som står i centrum och som den egentliga drivkraften i musiken. Rösten passar hans svårmodiga, vidlyftiga textpoesi på ett alldeles förträffligt sätt, en mera smärtsam melankolisk inlevelseförmåga får man leta efter. För det är, precis som tidigare, de dystra och tunga tongångarna som dominerar i Rutledges musikaliska värld. Som i The Wire där han desperat försöker rädda ett förhållande på väg mot undergång; I hear them playing our song in lands where shadows are long/in places we used to be strong they’re playing our song/are you afraid, yes I’m afraid/are we alone, yes I’m afraid we’re alone/darling it’s down to the wire.

Det är dylika känslostämningar som dominerar rakt igenom, vare sig om det handlar om svårigheterna med att kombinera musikerlivet med ett normalt förhållande i A Penny For The Band eller om saknad, i Waterloo av en vän/älskare, eller av hemtrakterna i Alberta Breeze; my country’s cold in autumn’s chains/every time I think of her it rains/when she breathes upon the morning/she shakes all the weathervanes.

Men det är inte bara mörker och elände hela tiden, det finns hopp också, som This Too Shall Pass, där han konstaterar att vi för eller senare kan lämna även de svåraste av omständigheter bakom oss; when the night arrives at last/when it just won’t go away/when your eyes are sick with wonder/when your heart is in a cast. Det är kraftfull, känsloladdad och hudnära poesi som det inte går att ignorera eller lämnas oberörd av när den framförs på ett sådant smakfullt vackert sätt som Rutledge och hans band är mäktiga.

Det här är musik som skall ses som en helhet, där varje enskild låt egentligen bara är en liten del i en helhet som är mycket, mycket större än summan av delarna. Det här är ett album med oerhört vacker och stämningsfull musik som ska avnjutas från början till slut utan uppehåll för maximal behållning. Men då är det också snudd på en fulländad musikalisk upplevelse, en veritabel uppvisning i vemod med en känsla av närvaro och inlevelse som i mina öron och själ väldigt få andra artister idag är mäktiga. Detta är därför ett nytt mästerverk av Justin Rutledge och utan tvekan även ett av de absolut bästa albumen från 2008.

Roger Persson - 20090114