2008
CD
www.jonroniger.com MRJR01

Det här visar sig vara Jon Ronigers tredje album, men det är för mig den första bekantskapen med denne singer/songwriter från San Francisco (och jag gissar att det är många med mig som heller inte känner till honom sedan tidigare). Det visar sig dock snabbt vara en riktigt trevlig bekantskap, det är singer/songwriter i den lite poppigare fåran som det handlar om, även om det också finns tydliga rotrocks- och americanainfluenser närvarande mest hela tiden också. I den mån man nu skulle kunna kalla något för rootspop, så är det i så fall vad jag skulle vilja kalla detta för.

Det hela påminner mig, oavsett vad vi väljer att kalla det för, väldigt mycket om Steve Forbert, särskilt så som denne lät i början på sin karriär. Det är inte bara musiken som har samma flyhänta och luftigt poppiga kvalitéer med effektiva refränger som påminner om Forbert, utan Roniger har också begåvats med en röst som är väldigt lik den yngre Forbert, innan den blev alldeles genomrosslig och sprucken som den numera är.

Han har också lyckats samla ihop ett riktigt hyfsat gäng musiker till den här plattan, bland dessa Paul Deakin (från Mavericks), steelgitarr-maestron Al Perkins och Thad Cockrell. Musicerandet är därmed också oklanderligt, men å andra sidan så kan jag knappt komma ihåg när jag hade anledning att konstatera något annat när det gäller dylika amerikanska produktioner. Det är uppenbarligen så att i dessa sammanhang så finns det en inte alltför stor grupp av välkända och skickliga musiker som ”alla” använder och ställer sina kunskaper till förfogande även när det gäller mindre kända kollegor som Roniger.

Nå, vidare till pudelns kärna, det vill säga låtmaterialet. All musik är skriven av Roniger själv och det har han i stort sett gjort bra också. Allra bäst tycker jag att han är när han drar upp tempot, som i den inledande The Way I Feel som är en klockren popslagdänga med lite lätta americanainfluenser. Denna har också en mycket sympatisk text som ifrågasätter världens orättvisor, varför vissa lever i överflöd och som undrar varför vi människor verkar vara så oförmögna att ta itu med dessa problem. Detta sociala patos, ett ställningstagande för de svaga och förfördelade i samhället är ju för övrigt också ett tema som ofta återkommer i Forberts musik.

Till höjdpunkterna hör även Believe, en riktigt effektiv klassisk poplåt som hottats upp ytterligare med en blåssektion och den grymt svängande, lätt rockabillyinfluerade och 60-talsdoftande Lips Like Candy, som dessutom har en riktigt underhållande humoristisk text om en kvinna som har närmast farligt förförande attribut; it only took one kiss and she just reeled me in/hook,line and sink, just like heroin – I like candy. Till de bättre spåren hör också Only Human, också detta en mycket sympatisk historia där han konstaterar att det är mänskligt att fela men att vi också har förmåga att åstadkomma fantastiska saker. Detta är en mäktig, pianodriven powerpoplåt som mycket väl skulle ha kunnat platsa på något av Billy Joels bättre album. Och så visar han i ett par ballader, som den lågmälda men vackra kärleksförklaringen Perfect Evening och den bitterljuva Just A Shame, att han klarar av mera ömtåligt material också. Den sistnämnda är en känsloladdad historia om de digra konsekvenserna av att inte våga följa sina känslor och öppna sitt hjärta för andra, där han låter så likt Steve Forbert att jag nästan måste titta på ackrediteringarna igen för att förvissa mig om att det verkligen är Roniger och inte Forbert jag lyssnar på.

I övrigt så är låtmaterialet kompetent snarare än riktigt bra, men trots det så är det aldrig mindre än hyfsat intressant och tillräckligt bra för att utgöra en stunds god musikalisk underhållning. Jon Roniger må inte göra något som vi inte har hört innan, och det kan på albumets andra halva också kännas som om det blir lite långt mellan höjdpunkterna, plattan tappar liksom lite luften på slutet. Men totalt sett så är det ändå en riktigt trevlig liten platta som varmt kan rekommenderas till alla som gillar en klassisk singer/songwriter som blandar ut popinfluenserna med en god dos av rootsinfluenser, och alldeles särskilt till alla som gillar Steve Forbert. Fast det är klart, det sistnämnda är väl inget som ni inte redan har klurat ut vid det här laget…

Roger Persson - 20090310