Min första bekantskap med Billy Opel var några små lustiga visor på youtube eller liknande. Lustiga i den bemärkelsen att de var uppenbart menade att vara komiska och involverade en hel del sprit i texterna. Jag vill minnas att någon/några av dessa låtar också innehöll ett ganska ovårdat och ”fult” språk som innefattade den fagrare könet. Lite i stil med vokabuläret man skulle kunna förvänta sig av en mini Eddie Meduza kanske.

Men det där är länge sedan nu, jag upptäckte att denne Billy, vars riktiga namn är Erik Morell, faktiskt varit mer seriös än så efter dessa tidiga alster. Ett par skivor hade han hunnit med men jag hade inte möjlighet att få tag i dem – tyvärr. Efter att ha varit i kontakt med artisten i fråga visade det sig att det var en ny skiva på gång vilket naturligtvis väckte mitt intresse! Några månader senare tänkte jag nu skriva om denna platta!

Det är både en positiv och en negativ upplevelse faktiskt och jag ska göra mitt yttersta för att förklara varför. Till en början känner jag en viss inspiration från Lars Winnerbäck, men redan efter första låten har detta intryck sedan länge försvunnit, det var endast några ackordsföljder som råkar följa samma väg som någon av de mer kända låtarna av nämnde Lars Winnerbäck. Tar vid gör vibbar av Eddie Meduza i sina bästa dagar, inget snusk inget brännvin och inga raggare utan bara en helt vanligt låt men med en text som rytmar ungefär som man är vad vid att just Eddie Meduza rytmade sina texter med liknande musikarrangemang. Det är en hel del bluestolvor som avlöser varandra men det är inget jag klagar på, jag gillar sådana även om det är ett ganska enkelt sätt att skapa fungerande låtar på.

Hur som helst så försvinner Meduzavibbarna även dem efter en ynka låt, det som finns kvar är inte lika lätt att sätta fingret på men musikaliskt låter det oftast som något man redan har hört förr. Det är inte nyskapande och det är inte jättespännande rent musikaliskt men även om man tycker sig höra stölder både från Bob Dylan och Bo Diddley hävdas det att Morell skrivit all text och musik själv och det får man väl tro på.

Texterna framförs på ett sätt som låter väldigt äkta. Sången fungerar utmärkt men någon större skönsångare är inte Billy. Han är däremot en eldsjäl och det märks att han älskar det ha gör, det smittar av sig och de allra bästa låtarna på plattar är väldigt lätta att ta till sig. Det är lätta refränger som sätter sig snabbt och som man redan efter ett par genomlyssningar inte har svårt att sjunga med i. Det är definitivt en bra egenskap. Texterna är humoristiska utan att för den skull bli tramsiga eller löjliga. Det finns en fin balans mellan ironi och allvar som jag verkligen uppskattar. Att det inte är helt seriöst är uppenbart men riktigt hur allvarlig Billy är när han påstår att han längtar hem till Dalarna även om ha befinner sig i Nashville, Tennesse kan man spekulera i. Oavsett så lyckas han onekligen få med sig en och annan sanning i texterna som gör att man kan skapa sig en personlig relation till dem.

Jag kan till exempel skriva under på att längst ner på botten i varenda butelj ligger en oskrivet låt. Man kan kalla det för brännvin och osunt leverne men man kan hellre kalla det för inspiration ur ett artistiskt perspektiv. Mycket kretsar också kring hemtrakterna, refererar han till en plats så är det Älvdalen, Äppelbo, där skivan förresten är inspelad, Säter eller Grängesberg. Det är kul med svensk rotmusik som dessutom håller sina texter på en lokalnivå rent geografiskt.

De tidigare låtarna som jag hörde med Billy var alla på en ganska bred dialekt, vilket jag gillar. Jag har förvisso inte koll på särskilt många artister som använder sig av det, förutom några skånska band då kanske. Peps Persson, Wilmer X och Kal P. Dal är ju självskrivna utövare. Men på den här skivan lägger han band på sig. Det är inte rikssvenska helt och hållet men visst håller han igen på uttalen och försöker artikulera så tydligt som möjligt. Jag hade förväntat mig lite mera dialekt men man får vara nöjd ändå.

Låtmaterialet är lite ambivalent tyvärr, i de bästa stunderna är det hur bra som helst, som jag redan har poängterat här ovan, men, framförallt i början av skiva, är det lätt att man tröttnar efter några genomlyssningar. Faktum är att jag aldrig trodde jag skulle säga det, eftersom jag brukar gnälla och klaga på överproducerade skivor och musik, men jag tycker att Billy behöver en bättre producent nästa gång. Den har skivan har han producerat själv och det räcker inte. Det blir lite tråkigt och arrangemanget sticker inte ut tilläckligt från mängden. Detta gäller alltså de något svagare låtarna i början och slutet, skivans definitiva styrka ligger i mittenpartiet!

Men hur som helst så önskar jag att vi hade mer av den här typen av country-rock n’ roll i Sverige, folks som brann för konsten och som inte var rädda för att ge ut eget material. Framåt slutet hittar vi förresten ett riktigt förstklassiskt epos som påminner mig en smula om Torssons Flickan, Hunden och Jag, men det är väl bara för att det utspelar sig i en tågkupé kanske. Ett fantastiskt porträtt målas upp och mitt i alltihop sitter författaren. Jag kommer definitivt att följa Billy Opel i framtiden!

20110504 - Tommy Söderberg