Allison Moorer är en artist som jag har följt hela hennes karriär sedan debuten med Alabama Song 1998. Och fram till härom året var det en karriär som, enligt min mening i alla fall, följde en positiv och ständigt uppåtgående formkurva där hennes fjärde och femte album, The Duel och Getting Somewhere, visade upp en artist som hade gått från lättsmält contemporary country via lite poppigare tongångar till rejäl rotrock. Dessa båda album var mycket bra och visade att Moorer som hade mognat som artist och låtskrivare, det kändes helt enkelt som om hon hade hittat sin plats och personliga stil.

Men så 2008 dök Mockingbird upp, ett coveralbum som förbryllade mig och som jag aldrig riktigt begrepp mig på. Det var eklektiskt och mycket ojämnt, och totalt sett var det en tämligen medioker produktion som jag snabbt glömde bort. Jag avskrev det som en fas som artister ofta går igenom, när viljan att göra egna versioner av musik som de blivit inspirerade och berörda av blir övermäktig och trodde att hon efter detta utspel skulle hitta tillbaka till det ”rätta” spåret igen. Det verkar tyvärr som om jag hade fel.

Detta album bär nämligen inga som helst likheter med hennes bästa album The Duel och Getting Somewhere, utan det tar snarare upp tråden efter 2002 års Miss Fortune som så här långt varit hennes mest popinspirerade produktion. Men här går hon ännu ett par steg längre och åstadkommer en mycket melankolisk och skör variant av mycket popinfluerad contemporary singer/songwriter. Det är faktiskt inte helt olikt det som hennes storasyster Shelby Lynne har åstadkommit vid några tillfällen i sin karriär, fast detta är ännu mer lågmält och sparsmakat, det är musik som snuddar vid barockpop vid mer än ett tillfälle.

Hon har sett till att omge sig med ett litet men skickligt band bestående av R.S. Fields (som också har producerat), Brad Jones och Joe McMahan, plus gästspel från bland andra Richard Bennet. Totalt bjuds vi på tretton låtar varav Moorer själv har skrivit tolv medan R.S. Field har bidragit med en. Alltsammans är mycket kompetent utfört, det är luftig och flyktig singer/songwriter pop som är både angenäm och vacker, ja rent av mycket vacker emellanåt.

Men det är också musik som är ganska fantasilös och enformig, de olika låtarna flyter in i varandra och bildar efterhand en kompakt och dunkel musikalisk vägg som det är svårt att tränga in i, svår att dissekera och därmed blir det också svårt att finna någon riktig inlevelse och glöd i vare sig själva musiken eller dess framförande. I princip samtliga låtar lunkar makligt fram i ett småsegt halvtempo, intensiteten är konstant och känslostämningarna är desamma rakt igenom hela albumet, det finns i princip inga som helst variationer som är notabla över huvud taget.

Jag ville väldigt gärna tycka om den här plattan, och visst finns det stunder då det också låter riktigt bra, men det är tyvärr också ganska korta stunder som det är på det viset. Istället så är det efter flera genomlyssningar fortfarande så att jag har svårt att engagera mig och ta till mig musiken annat än i just mycket små portioner. Det kan ju förstås också tänkas att den här plattan kräver ännu längre tid för att komma underfund med än vad jag nu har givit den, för det är trots allt så att musiken faktiskt växer en smula med antalet genomlyssningar. Men det förhindrar dock inte att det bestående intrycket som etsar sig fast hos mig ändå är att detta album i längden helt enkelt blir alltför segt och enahanda för att funka som något mer än en trevlig ljudkuliss i bakgrunden till någon annan aktivitet. Vilket är synd eftersom Allison Moorer i sina bästa stunder kan vara en mycket själfull artist som dessutom brukar vara en låtskrivare som är både angelägen och uppriktig, något som hon dock alltså inte mäktar med i någon större utsträckning denna gång.

20100331- Roger Persson