2009
CD
EMI 9992681982L

Jag skulle den här gången vilja börja med ett klargörande; jag gillar (oftast) Kylie Minogue och har så gjort ända sedan det begav sig i slutet på 80-talet när hon påbörjade sin sångkarriär med hjälp av demonproducenterna Stock, Aitken & Waterman. Men även sedan hon lämnade dessa i början på 90-talet så har hon fortsatt att göra utmärkt (med ett par notabla undantag) lättsmält och effektiv popmusik, inte minst på albumen Fever och Light Years i början på 2000-talet som var riktigt bra. Jag vill göra detta fullständigt klart eftersom det betyg som jag har satt på denna platta antyder något annat, men så är alltså inte fallet.

Nu ska det också konstateras att detta inte är något regelrätt nytt album, utan snarare ett album med dansorienterade remixar på hennes största hits från de senaste fyra albumen, vilket alltså inkluderar de två ovan nämnda. Och egentligen så har jag aldrig gillat denna typ av album ska jag villigt erkänna, men eftersom jag blev så positivt överraskad av Hillary Duffs Best Of nyligen, som också bestod av dansorienterade remixar, så tänkte jag att då skulle väl ett dylikt album med fröken Minogue, som jag alltså har gillat länge, kunna funka också. Dumt tänkt, skulle det visa sig.

För av den ursprungliga sprudlande och refrängstarka disoc-pop som hon gjort så bra på senare år finns inte många spår kvar. Med undantag av inledande Can’t Get Blue Monday Out Of My Head så är det hart när omöjligt att identifiera låtarna, om det inte vore för texterna, eftersom melodislingorna systematiskt har pulveriserats och ersatts med en pulserande, enformig ljudvägg av pumpande trummaskiner kryddat med lite blippande och bloppande från diverse syntar. Dessa har sedan försetts med en megasvulstig och maskinliknande produktion, som om det vore en totalt själlös robot som suttit vid producentspakarna, som försäkrar sig om att alla spår låter mer eller mindre likadant och gör förvirringen kring vilka låtar det är som faktiskt framförs om möjligt ännu större.

Kända popslagdängor som Spinning Around, In Your Eyes, Slow och On A Night Like This är förvanskade till oigenkännlighet och framstår istället som fullständigt andefattig och enahanda datormusik där det enda som varieras i någon mån är tempot, och även där är variationen inte särskilt omfattande. Det hela resulterar i musik som låter som om man hamnat mitt i en workout på något gym, och som inte på något sätt påminner mig om den klatschiga popmusik som jag normalt förknippar med popprinsessan från Australien.

Det här är verkligen ingen recension som jag finner något som helst nöje i att skriva, och det beror inte bara på den hiskeliga musikaliska upplevelsen som ligger bakom, utan också på att det är så tråkigt att höra en gammal favorit som Kylie Minogue ändå är släppa ifrån sig något så anskrämligt som detta skräp. Faktum är att jag fortfarande, trots upprepade tappra försök, ännu inte har lyckats höra på hela plattan i ett svep, efter en fyra, fem spår står jag helt enkelt inte ut längre och måste bara stänga av. Slutsatsen är därför, tyvärr, ofrånkomlig. Det här är inte bra, men det är inte dåligt heller. Det är jätteuselt. Så pass uselt så att det utan tvekan är en av de allra sämsta skivor jag någonsin hört.

Roger Persson - 20090223