|
||
|
 |
|
 |
||
| För ungefär i månad sedan, när jag recenserade senaste skivan från Paul Mark, så funderade jag över hur mycket bra musik man missar helt enkelt för att man aldrig får reda på att den finns. Så, vad har då detta med Hilary Duff och hennes nya album Best Of att göra frågar sig förmodligen nu vän av ordning, för musikalsikt så har väl bluesmannen Paul Mark och tonårsidolen Hilary Duff knappast något gemensamt? Jo, det visar sig nämligen att fröken Duff har fått mig att fundera på ”andra sidan” av den frågan, det vill säga, hur mycket bra musik man missar på grund av förutfattade meningar, för att man ”vet” att den artisten eller musiken inte är bra eller intressant, utan att egentligen ha lyssnat närmare på den. Jag ska villigt erkänna att jag hade min uppfattning om Hilary Duff klar på förhand, hon var ytterligare en i raden av hårt kommersialiserade, styrda storbolagskloner, en produkt av drivna och cyniska media- och reklamexperter hos något av de stora amerikanska mediebolagen men som egentligen inte besitter någon egen talang att tala om, en produkt av smarta affärsmän helt enkelt. Men så råkade jag se John Cusacks senaste film, den utmärkta politiska satiren War, Inc. (kanske något för vår systersajt Fanatisk Film, Tommy?) där hon gjorde riktigt bra ifrån sig och faktiskt stal hela showen. Kunde det vara så att det faktiskt gömdes en genuin talang här i alla fall? Mitt intresse var väckt, och med facit i hand så är jag väldigt glad för det. För det visar sig att det här är ett av de bästa popalbum jag har hört på länge. Men så är det heller inget traditionellt ”best of” album som titeln antyder. Visst, man har samlat ihop ett gäng (8 närmare bestämt) av hennes största hits, huvudsakligen från hennes senaste album, och lagt till 2 nya spår, så långt allt precis som vanligt. Men det som strömmar ut ur högtalarna har inte mycket med den lättsamma och flyktiga tonårspopen som hon blivit känd för att göra. Istället är det i stora stycken brottartung och beatdriven, dansorienterad electronicapop som påminner mycket mer om Yello eller Pet Shop Boys än tidigare gelikar som Lindsay Lohan och Hannah Montana. Faktum är att fröken Duff själv faktiskt har haft mer än ett finger med i spelet här. Hon har varit inblandad i produktionen och har även varit med och skrivit hälften av låtarna själv. Och även om hon kanske inte kommer att betraktas som någon stor sångerska i traditionell mening, så använder hon sin röst på ett i sammanhanget utmärkt sätt. Hon ger sig inte ut på några äventyr som hon inte klarar av, och visar samtidigt upp prov på både en anständig inlevelseförmåga och en oväntat stark nyanseringsförmåga, hon kan låta både lågmält och naivt sensuell på det sätt som Britney Spears gör så bra, men fixar också av riva av klassisk powerpopballad med både kraft och närvaro eller att låta uppkäftigt självsäker och lagom kaxig när så krävs. Exempel på det sistnämnda får vi direkt i inledande Reach Out (en av de nya låtarna), som egentligen bara är en sampling på det tunga riffet i Depeche Modes Personal Jesus, men jävlar vilket tungt sväng det är, om inte detta får dig att vilja hoppa upp på dansgolvet och skaka på röven så finns det förmodligen inget annat som kan få dig att vilja göra det annars heller. Mera på samma tema, det vill säga riktigt tunggungande och beatdriven electronicapop får vi i Play With Fire och en åttiotalsdoftande remix av Come Clean som låter som om gamla eurodiscobolaget Beatbox hade mixat om någon av Pet Shop Boys gamla hitlåtar. Till dessa oerhört effektiva och dansanta låtar måste också With Love och Stranger räknas, där den sistnämnda dessutom försetts med lite orientaliska influenser och en insiktsfull och tänkvärd text om otrohet. För även texterna är av intresse, det är inte bara nonsens om tonårshormoner som löper amok, det finns oftast en liten djupare mening att finna i dessa. Som exempel kan tas tidigare nämnda Play With Fire där hon kort och koncist snoppar av en odugling till ex-pojkvän som behandlat henne illa men som med all önskvärd tydlighet får veta att hon klarar sig mycket bättre utan honom, eller Come Clean som handlar om att det ibland är nödvändigt att göra upp med det förflutna och börja om på nytt för att kunna gå vidare i livet. Vi får också smakprov på effektiv powerpop med vassa refränger i So Yesterday och Why Not som hade kunnat platsa på vilket Roxette-album som helst, medan Fly är en pampig powerpopballad som handlar om att ta tag i sitt eget liv och göra något av det, det är du själv som bestämmer över ditt öde. På det hela taget så handlar mycket av texterna om att det faktiskt går att vända negativa situationer till något positivt och att man kan komma långt bara genom att våga vara stark och självständig. Vilket väl är ett mycket sympatiskt och lovvärt budskap att sända till unga kvinnor idag, då väl dessa får räknas som Duffs överlägset största fanbas, men det skadar väl inte att vi andra blir påminda om det ibland också. Det är väl egentligen bara Wake Up och den andra nya låten Holiday som inte riktigt håller måttet, de blir i sammanhanget lite för lättviktiga och påminner mer om den ordinära tonårspop som hon gjorde i början på sin karriär. De känns malplacerade i sammanhanget, även om den avslutande alternativa versionen av Holiday är betydligt bättre än den ursprungliga. Men det förtar inte intrycket av att detta faktiskt är den bästa dansorienterade electronicapop jag har hört sedan Yello och Kraftwerk senast var i farten för några år sedan, för det här är i faktiskt riktigt, riktigt bra musik i sin genre, ingen tvekan om det, även om det heller inte är den mest originella som har hörts. Och även om det kanske inte är med avsikt, så lär Hilary Duff ut en nyttig läxa med denna platta. Det skadar inte att syna sina stereotyper och fördomar närmare i sömmarna emellanåt, för om man bara vågar ha ett öppet sinne så kan man belönas med nya upptäckter och god kulturell underhållning som annars hade gått en förbi. Så släng dina fördomar för Hilary Duff är verkligen inte en talanglös storbolags-nickedocka och ta istället och lyssna på ett riktigt bra album i genren electronicapop, för mycket bättre än så här blir den inte idag. Och förresten, det visar sig ju slutligen också att Hilary Duff och Paul Mark faktiskt har något gemensamt musikaliskt sett trots allt. De är båda två skickliga artister som gör bra musik, vilket väl egentligen är det som räknas, eller hur? Roger Persson - 20090203 |
||
Hillary
Duff: