Jag var aldrig någon stor beundrare av tidiga Mercyful Fate men när bandet fick för sig att återförenas 1992, tyckte jag att det var ett gyllene tillfälle att kolla upp denna danska mytomspunna grupp lite närmare. Jag hade trots min okunskap om dessa förebilder och inspirationskällor inom black metal, bekantat mig lite med King Diamond som soloartist, så jag hade en liten föraning om hur det skulle låta.

Det är ingen platta man sätter på för att ha i bakgrunden, åtminstone gör inte jag det. Nej, för att göra den här plattan, med alla sina musikaliska kvalitéer och avarter, rättvisa krävs en mer aktiv lyssning. King Diamond, som står för alla sångpålägg använder olika röster för att tydliggöra handlingen i texterna och som om inte detta vore nog så vill jag påstå att även det rent musikaliska också har en handling. Musiken är designad att berätta samma historia som texten samt att förstärka sinnesstämningarna som handlingen kräver och det är faktiskt lite roligt att lyssna när man förstår att King Diamond, som skrivit det mesta av materialet, och de övriga medlemmarna i bandet lagt mer massor av energi på just detta. Kort sagt skulle man kunna säga att musiken känns riktigt skriven, som vilken klassisk komposition som helst och inte bara framlekt som man kan ana med en del annan musik.

Om man sen ska ägna sig åt att sätta in musiken i ett fack får man givetvis problem, såsom det allt som oftast är när man går över gränser och blandar vilt av olika genrer och stilar. Men om Mercyful Fate, var en tidig inspirationskälla av black metal (de var ju trots allt ett av den första black-metal vågens band) så ligger det här en bra bit ifrån den genren. Jag kan tycka att Vanlig heavy metal ligger närmast, men även inslag av thrash och kanske speed är musikaliska inslag. Det är progressivt och har mestadels okonventionella låtstrukturer där vers – refräng – vers – refräng, i princip, saknas helt. Medryckande melodier eller gitarr-riff är också något som är frånvarande och man får anstränga sig lite för att ta till sig plattan. Den växer dock efter några lyssningar och man kommer på sig själv med att några av melodierna fastnat i skallen – detta vare sig man vill eller inte!

Textmässigt utforskar låtarna mörka teman, verklighetsbaserade The Bell Witch är i princip en redogörelse för själva legenden och inget annat. Back in Tennessee, I saw a family haunted by an entity/It was a tragedy in another century/Oh... They never would know the Evil One that came/Little Betsy, the age of twelve/Living in a dream/The first one to scream. A Gruesome time behandlar människans mörka sidor eller rent av personlighetsförändringar: Everything is so strange in here/And as I look through your eyes/I can see what you're thinking of me/I am deep inside. Detta blir allt mer uppenbart med textraderna I'm the dreams you don't wanna dream/I'm the things you don't wanna se. Thirteen invitations är mer eller mindre en spökhistoria där King Diamond tycks omnämna sig själv: The final card was in the Devil's hand/The King of Diamonds would win.

Men dessa texter är inte alltid till det bättre, det blir till exempel lite löjligt i Legend of the Headless Rider som, förrutom att den är genomsyrad med mörka strofer som: The graveyard's shaking eller Midnight... let the churchbell ring är en ganska fantasilös spökhistoria om en huvudlös ryttare som letar efter sitt huvud. Kanske finns det djupare och underfundigare meningar att söka efter och tolka fram, vad vet jag, men jag har inte tålamod att leta efter en djupare innebörd än så. Låtens Epilog räddar den dock från ett kapitalt textmässigt nederlag: The mind in my headless body/Seems to be chained to the inside/I cannot move towards the light.../And as he rides away/Leaving me with this curse/I hear his laughter in the distance/Actually it's my laughter, he stole my head/Does this mean I'll be The One next year???

Slutligen känner jag mig nödgad att berätta lite om min absoluta favoritlåt på plattan: Is That You, Melissa? Den är musikaliskt olik resten av materialet och även om texten inte är ett mästerverk så funkar King Diamonds röst utmärkt till den. Hans klassiska kännetecken – falsetten, som förvisso figurerar i flertalet låtar, kommer verkligen till sin rätt här. Det är rent av så att man blir lite sugen, om man som jag inte är särskilt bevandrad i det tidigare materialet, på att utforska även forna Melissa-låtar.

Tommy Söderberg - 20070511