Jag övergav väl Megadeth ungefär i samband med att Cryptic Writings och Risk kom ut. De var verkligen inga höjdarplattor och rejäla besvikelser efter de mästerliga plattorna Countdown to Extinction och Youthanasia som i princip var rakt igenom perfekta! Jag hoppade således över The World Needs a Hero och The System Has Failed och återfick inte intresset förrän jag investerade i United Abominations. Den lät lite grand som det gjorde under storhetstiden igen och jag fick mersmak! När jag sedan upptäckte att mitt gamla favoritband, som jag följt under hela deras inledande karriär, var på gång med en ny platta var det jag som förbokade och sedan väntade spänt på att Endgame skulle dyka upp i brevlådan.

Vid första genomlyssningen tyckte jag att bandet tagit ett steg tillbaka och inte fullföljt soundet i United Abominations (som ju påminde om Countdown to Extinction och Youthanasia) som jag verkligen gillade. Ju mer jag lyssnade på plattan desto mer insåg jag dock att det absolut inte var något negativt och att plattan att jämföra med istället ska vara Rust in Peace! Inte min favoritplatta på något sätt men utan tvekan en referenspunkt i den tidiga karriären. Det handlar alltså inte om sådan radiovänlig Metal som Countdown to Extinction och Youthanasia utan om äkta vara om ni förstår vad jag menar. Det är kompromisslös musik med sköna och medryckande riff som visserligen inte sätter sig direkt utan behöver lite tid på sig innan man inser deras storhet.

Textmässigt befinner sig ofta albumet i symbios med vålds- och krigsskildringar på ett sätt som bara Dave Mustaine kan. Det är skepticism mot systemet som sådant blandat med patriotism och den enskildes rätt till sina egna åsikter. Självklart finns det också utrymme att utrycka alla människors lika värde och liknande som är en av Megadeths, för att inte säga hela genrens, stöttepelare.

Musikaliskt är det vildsinta gitarrsolon, snabbt tempo och melodier som passar Dave Mustaines röst som handen i handsken. Låt vara att han inte är den mest skönsjungande personen i världen, men den musik och de texter han levererar gör han riktigt bra! Aggressivitet blandat med eftertänksamhet är kanske hans största tillgång som sångare? Bandet i övrigt består denna gång av den relativt nya gitarristen Chris Broderick, James LoMenzo på bas och trummisen Shawn Drover som båda medverkade på United Abominations. Och det är ett vitalt gäng som känns nytt och fräscht fast musiken mestadels är old school Megadeth!

Jag tycker att det är en platta som passar både den fanatiske komplettisten och nybörjaren då det är en utmärkt inkörsport till Megadeths tidigare material.

Tommy Söderberg