Det här är en platta som växer med varje lyssning och det som från början mest lät som kaos i mina öron har sedan utvecklats till melodiösa melodislingor. Det vill säga om man plockar ned musiken i sina minsta beståndsdelar och inte tar hänsyn till de brutalt pumpande baskaggarna, gitarristernas tremoloteknik och de karakteristiska (o)ljud som kommer från Thomas Backelins strupe och som ofelbart för tankarna till legendariska Bathory.

Som Ni förstår av ovanstående beskrivning är det här en ganska brutal platta, långt mer så än Lord Belials förra alster Nocturnal Beast som kändes mer stämningsfull och harmonisk. Gemensamt är dock en genomtänkt atmosfär samt en början och ett slut på albumet. Vi får ta del i en musikalisk resa där introt 7th Seal introducerar och inleder den brutala Ancient Splendor som genast bevisar att det här är ett album att räkna med. Det är kompromisslöst, hårt och brutalt men inte utan nyanser och välskrivna harmonier.

Plattan fortsätter lika brutalt med titlar som Aghast, Death as Solution och Unspoken Veneration och håller en ganska jämn rytm som vid första lyssningen lätt blir lite tråkig och tjatig. Man går miste om en del dynamik, som mestadels beror just på de typiska tremoloteknikerna och det oerhörda hamrandet på baskaggarna. Å andra sidan får den som föredrar progressiva och tempoväxlande låtar sitt lystmäte framåt slutet med variationsrika låtar som Gateway to Oblivion och semimelodiösa Unholy War. Lägg till detta den mörka och förhållandevis långsamma Black Wings of Death som är ett lysande exempel på gediget låtskrivande. Man bevisar också att tempo inte alltid är allt man måste uppnå och det här är otvivelaktigt plattans tyngsta låt.

Men att varken tyngst eller snabbast nödvändigtvis behöver betyda bäst blir uppenbart i det avslutande spåret – Grievance. Det är en sparsamt instrumenterad avslutning som, förutom en del rent och mindre rent gitarrljud och ljudeffekter som får det att krypa längs ryggraden, även har några få textrader som nästan går att uppfatta. Men att invända mot problematiken att inte uppfatta texten med ett otränat öra känns inte riktigt relevant. Det vore att invända mot hela genren och inte heller värdigt de kvalitéer varken albumet Revelation eller bandet Lord Belial besitter.

Trots det kan jag inte blunda för mina egna preferenser och tvingas därför låta detta dilemma, styggelse eller inte, avspegla sig en aning på betyget.

Tommy Söderberg – 20070704