Norah Jones behöver väl vid det här laget knappast någon närmare presentation, men en kort bakgrund är ändå på sin plats här, varför återkommer jag till senare. Som bekant slog hon ju igenom rejält 2002 med debutalbumet Come away with me. Detta album kändes då som en frisk fläkt med sin lättillgängliga och smått sensuella jazzpop, men främst berodde det på ett utmärkt låtmaterial från flera olika låtskrivare, däribland tungviktare som Hank Williams och Hoagy Carmichael, för att inte nämna ett flertal bidrag från Jesse Harris som sedermera också rönt en del uppmärksamhet som artist på egen hand. Hälften av spåren var skrivna av Norah själv eller basisten Lee Alexander. Detta recept upprepades sedan på uppföljaren Feels like home från 2004, dvs. 50 % eget material av Jones och Alexander men detta album kom inte i närheten av solodebuten utan kändes mest som en forcerad och trött upprepning av denna. Dels beroende på att Jones själv hade lagt sig i produktionen men främst för att det blev uppenbart och Jones och Alexander inte hade utvecklats utan snarare stagnerat som låtskrivare.

Vad har då denna historielektion med det nya albumet att göra? Jo, när det stod klart för mig att Jones och Alexander nu tagit över i princip hela showen själva, de både producerar, musicerar och har dessutom skrivit samtliga spår, utom två där de har fått lite hjälp, själva, så kunde jag inte undvika att undra om de har växt in i sina nya roller eller om detta skulle bli ytterligare ett par i raden av lovande artister som långsamt tynar bort i en dimma av överambition och bristande självinsikt.

Musikaliskt finns, precis som tidigare, inget att invända. Stommen i bandet är detsamma som på de två tidigare albumen, förutom Jones och Alexander också Adam Levy och Jesse Harris och de sköter sig med den äran. Det är också uppenbart att Jones och Alexander har utvecklats när det gäller produktionskunskaperna. På det hela låter detta album betydligt mera direkt och nära än föregående albums lite trötta och oinspirerade framtoning. Det är också i viss mån ett försök att hitta en egen och mera jordnära identitet jämfört med den mera omhuldat varma och lätt romantiska aura som Arif Mardin skapade på debutalbumet, men som alltså havererade när han försökte samproducera med Jones på andra albumet. Så, ett steg i rätt riktning till att börja med.

När det gäller låtskrivandet är det lite mera tvetydigt. Till förbättringarna hör att de (Jones och Alexander) tar ut svängarna lite vidare nu och låter musikens rötter synas lite tydligare. Det är lite bättre bett i elgitarren och lite mer tyngd i kompet i flera soul- och bluesinfluerade spår (exempelvis i Until the end, Be my somebody och Rosie’s lullaby) och tydliga countryinfluenser lyser igenom i bland andra Little room. I övrigt återfinns tydliga spår av såväl New Orleans-jazz som den folkligare sidan av singer/songwriter genren. Det är lite ojämnt men ändå ett steg i rätt riktning även om man ibland önskar att de hade vågat gå ytterligare lite längre än vad de trots allt har gjort eftersom en del låtar fortfarande är väl anonyma och utslätade.

Däremot har de fortfarande en bit kvar när det gäller texterna, även om My dear country innehåller en både träffande och underhållande satir över Förenta Staternas politiska klimat: That nothing is as scary as election day/but the day after is darker/and darker and darker it goes/who knows maybe the plans will change/who knows maybe he’s not deranged. Trots att Jones är i sedvanligt gott vokalt slag med sin karakteristiskt rökiga och sensuella stämma, så lyckas hon ändå inte helt skyla över det faktum att det som serveras i litterär väg allt som oftast utmynnar i mer eller mindre utnötta plattityder om förlorad vänskap och kärlek som man har hört förut, t ex. i Thinking about you: Yesterday I saw the sun shining/and the leaves were falling down softly/my cold hands needed a warm, warm touch/and I was thinking about you. I stort sett så antar dock texterna en mörkare ton än tidigare och trots dess brister så lyckas Jones ändå på något sätt ofta få till en trovärdig inlevelse i sitt framförande av dem, ett bevis så gott som något på hennes suveräna vokala kvalitéer. Så trots en del brister är detta album ändå utan tvekan ett steg i rätt riktning, men det kan bli ännu bättre. Tänk om någon kunde lyckas förklara för henne vilken lysande soul och bluessångerska hon skulle kunna bli om hon bara hade vågat ta steget fullt ut. Tanken svindlar…

Roger Persson - 20070328