2009
CD
Proper Records PRPCD043

Jag ska villigt erkänna att jag inte visste riktigt vad jag skulle förvänta mig av denna, Diana Jones fjärde, platta. Min uppfattning var att det skulle handla om riktigt old-timey amerikansk folkmusik, och ärligt talat så har det aldrig riktigt varit ”my cup of tea” om man så säger. Men både denna och Jones närmast föregående album från 2006, My Remembrance Of You, har fått så mycket goda omdömen från både kritiker och andra musiker att till sist så tog nyfikenheten överhanden och jag var bara tvungen att bilda mig en egen uppfattning.

Och visst så visade sig mina föraningar vara välgrundade, för det här är verkligen musik i rakt nedstigande led från hederlig gammaldags appalachisk folkmusik. Det är akustisk och sparsmakad, lågmäld musik med mustiga historier som berättar om de problem och vedermödor som genomlevs av genomsnittlige invånaren i den amerikanska mellanvästern, inte sällan sett ur ett historiskt perspektiv men ibland så utspelar sig dessa i nutid också.

Det här är musik som lunkar fram i ett mycket makligt tempo som inte varieras mycket, orkestreringen är som sagt ytterst sparsmakad, ofta endast bestående av akustiks gitarr, ståbas, fiol och mandolin samt Diana Jones röst. Denna röst, lite lätt guttural, framstår precis som musiken i övrigt som väldigt äkta på ett närmast naturalistiskt sätt, det vilar en känsla av autenticitet över hela framförandet som gör detta till en ytterst behjärtansvärd musikalisk upplevelse.

Samtliga av de 11 spåren är skrivna av Jones och både kompositionerna och framförandet ligger genom hela plattan på en hög nivå. Det är uppenbart att det rör sig om skickliga musiker som vet hur man handskas med genren, och så bjuds vi på några fina gästinhopp från Nanci Griffith och Mary Gauthier. Men de historier och levnadsöden som förtäljs är dock så långt ifrån fina som man kan komma, här är det jämmer och elände på en sällan skådad nivå som bjuds. Det verkar sannerligen inte vara någon dans på rosor, varken i dåtid eller i nutid, att framleva sitt liv i den amerikanska mellanvästern.

Men det är icke desto mindre intressanta historier, inte minst historien om den döende gruvarbetaren i Henry Russels Last Words, en sång som ska vara baserad på de sista ord som denne gruvarbetare krafsade ner med hjälp av en bit kol på ett papper efter en olycka i gruvan han arbetade i. Det är en naken och sorglig inblick i en döende mans sista farväl till sin familj som det är omöjligt att inte bli berörd av. Mera elände i form av otrohet avhandlas i If I Had A Gun och inte heller här sparas på det emotionella innehållet på något sätt; If I had a gun you’d be dead/one to the heart and one to the head.

Och på den vägen är det mest hela tiden, Soldier Girl avhandlar orättvisorna i det amerikanska samhället där skillnaden mellan fattig och rik ibland får dramatiska konsekvenser; A rich girl she will go to school/a poor girl has few chances/to fight the demon poverty…if altered we return to thee/from strains of war of us take care. Om fattighetens gissel handlar också Ballad Of The Poor Child, medan Evangelina berättar om hur ett krig kan förstöra en spirande kärlek. Men det bjuds också på en del hopp mitt i all misär, det inledande titelspåret talar om bättre tider som ska komma, medan den avslutande The Day I Die omfamnar döden som en befrielse från ett miserabelt liv; The wind will call the willows bend/the tears will dry the pain will end/the day I die the day I die.

Alltsammans framförs i samma anspråkslösa men också ärliga och affektionsrika anda, men paradoxalt nog så är det just detta som på samma gång är både albumets styrka som dess största svaghet. För när allt kommer omkring så tycker jag att det blir lite för mycket diskbänksrealism för att det ska vara helt lyckat, det hade inte skadat med lite mera variation i historieberättandet emellanåt. Det blir helt enkelt till slut så mycket av eländes elände och sociala orättvisor att man nästan slutar att reagera och beröras av dem, och då har man väl egentligen träffat lite vid sidan om målet kan jag tycka. Det ligger ju dessutom i musikens natur att inte heller den är särskilt variationsrik sett ur en rent musikalisk synvinkel och även på denna punkt kan jag känna en viss leda mot albumets slut.

Men med tanke på att den här typen av appalachisk folkmusik normalt sett inte tilltalar mig så måste jag ändå konstatera att Diana Jones har åstadkommit ett bra album som fått mig intresserad av att gräva lite djupare för att se om jag kan hitta något mer intressant i genren och det är ju inte det sämsta. Och dem som redan idag gillar närbesläktade musikstilar som bluegrass och andra lågmält sparsmakade folkartister som Gillian Welch och Alison Krauss kommer förmodligen att synnerligen uppskatta Diana Jones också.

Roger Persson - 20090413