De flesta känner nog till Natalie Imbruglia vid det här laget, färre har troligen hört talas om hennes lillasyster och jag vågar påstå att det troligen är ännu färre som faktiskt hört hennes musik och vet hur hon låter. Men eftersom vi på Magnifik Musik gärna slår ett slag för mer okända artister och serverar både tips och kritik tänkte jag här passa på att redogöra för mina reaktioner på hennes första fullängdsalbum – det självbetitlade Laura Imbruglia!

Att inledningsvis försöka beskriva musiken visade sig inte vara det lättaste. Detta då musiken spretar åt lite alla möjliga håll. Initialt finner jag det vara punkrocksinfluerad singer-songwriter-pop-rock ungefär. Det finns helt klart ingredienser av det mesta på en eller annan plats på albumet och jag vet inte om det är mest rättvisande att göra det enkelt för sig och helt enkelt rubricerade det som någon form av alternativ musik eller om man ska utveckla de eklektiska kvaliteterna vidare. Hur som helst så är det ett album som aldrig blir tjatigt, för även om Laura i inledande Looking for a Rabbit levererar minst lika mycket energi som Julliette Lewis på högvarv lugnar hon sedan ner sig betydligt och efter ett par låtar till hittar man tydliga jazzinfluenser.

Röstmässigt påminner hon verkligen inte om sin mer kända syster och man kan sannerligen inte påstå att hon är någon vidare skicklig sångerska tekniskt sett heller. Hon kan leverera toner men någon speciell teknik är det inte tal om. Hon låter väl ungefär som en ung Joan Jett på rösten. Om det sen är positivt eller negativt är väl upp till var och en att avgöra kanske.

När vi kommer till Lettuce & Anarchists är punkrocken tillbaka i full fart och nu är det verkligen inte tal om influenser längre. Det här är äkta vara och det märks att det Laura sjunger om verkligen betyder någonting för henne och hon bevisar också en gång för alla att man inte behöver teknisk ekvilibrism för att beröra med sin stämma.

Men även om jag verkligen gillar Laura Imbruglias inlevelse och aggressivitet i uppkäftiga punkrocklåtarna så är hon allra bäst när hon tar ner det lite och lägger band på sig. Det blir väl inte mindre uppkäftigt och rebelliskt kanske, men melodierna blir lite tydligare och det klär trots allt rösten lite bättre. It’s Getting Worse är ironiskt nog kanske den mest sansade låten på skivan och kanske den bästa också. Den är mindre alternativ än mycket av det övriga materialet och jag skulle nog vilja kalla den renodlad singer-songwriter. Men oavsett vad man kallar musiken, och det är väl ändå av underordnad betydelse, så är det riktigt intressant att lyssna på den. Det finns mer än ytliga kvaliteter och mycket att fundera på efter att skivan tagit slut. Men det är väl det som kännetecknar en bra text kanske, att man får fundera lite på vad författaren vill ha sagt med den. Det gäller förresten inte bara texterna utan även det rent musikaliska.

Det här är alltså någonting jag helt klart kan rekommendera!

20100717 - Tommy Söderberg