2008
CD
Red House Records RHR CD 209

Meg Hutchinson är ytterligare en i raden av nya singer/songwriters som har poppat upp på senare år. Hon kommer från Massachusetts i nordöstra U.S.A. och detta är hennes andra studioalbum och det innehåller vad vi kan kalla för traditionell singer/songwriter-musik, det vill säga lågmält och sparsamt elektrifierad musik med tydliga drag av akustisk folkmusik, blandat med lite moderna, luftiga popinfluenser på ett sätt som påminner väldigt mycket om artister som Shawn Colvin och Catie Curtis.

Men detta är knappast förvånande när vi ser närmare på vilka musiker hon haft med sig in i studion, då hennes kompband består nästan uteslutande av rutinerade rävar som kan den här genren utan och innan. Både Brad Hatfield (keyboards) och Crit Harmon (som förutom att han spelar gitarr också har producerat) har tidigare spelat med både Mary Gauthier och Lori McKenna, medan bassisten Richard Gates meritlista inkluderar såväl Patty Larkin som tidigare nämnda Catie Curtis. Det är dock något överraskande att Jeff Berlin dyker upp som trummis då han egentligen är mest känd som bassist i jazzsammanhang, bland annat tillsammans med Alan Holdsworth, men det visar sig att även Berlin har spelat med Catie Curtis så det är kanske inte så märkligt egentligen.

Nåväl, med en uppsättning musiker som denna så blir naturligtvis det musikaliska framförandet helt oklanderligt, något annat hade väl varit närmast skandalöst. Så framgången hänger, som det i princip alltid gör när det gäller singer/songwriter, på hur bra låtskrivare och tolkare av sitt material som Hutchinson är. Vi bjuds på tolv spår, samtliga original av Hutchinson, bortsett från att hon har inkorporerat delar av Over The Rainbow i en av låtarna. Och som redan påtalats, det är utan undantag traditionell singer/songwriter av det folkligare slaget som bjuds.

Hon har en bra röst, personlig och med en god förmåga till inlevelse utan några större åthävor, utan hennes uttryckssätt verkar komma helt naturligt. Det visar sig dock att hon tyvärr inte har så där våldsamt mycket som är av något större intresse att säga, för det är tyvärr så att låtmaterialet inte riktigt håller samma klass som framförandet. Visst finns det ett par riktigt bra låtar, som till exempel Somewhere, där hon på ett fiffigt sätt lyckas sy ihop sin egen komposition med Over The Rainbow. Och visst berör den sanna historien om soldaten som efter sina upplevelser i Irakkriget drabbas av posttraumatiskt stressyndrom i Song For Jeffrey Lucey, liksom de uppriktiga och kritiska kommentarerna om tillståndet i dagens U.S.A. i America (Enough). Men i övrigt så är historierna om förluster, krossade hjärtan och saknad väl standardiserade för att riktigt engagera lyssnaren, för hon bjuder inte på några nya eller revolutionerande insikter utan vi har hört det alltsammans förut.

Men det är kanske också lite väl hårda ord, för vem har egentligen några genuint nya insikter att komma med i dessa frågor numera. Det kan dock inte helt råda bot på det faktum att Hutchinsons sätt att använda orden och uttrycka sig känns lite för opersonligt och alltför välbekant för att vara helt lyckat. Men hon vet onekligen hur man får till en hyfsad melodislinga och själva musiken är tveklöst trallvänlig och angenäm att lyssna till även om texterna kunde ha engagerat mer.

Det här är en skiva som visar upp en artist som har potential men som ännu inte riktigt hittat rätt, inte riktigt hittat sitt eget personliga sätt att uttrycka det som hon vill ha sagt skulle man kunna säga. Men det är ändå en skiva som är väl värd att skaffa, om inte annat för det utmärkta musikaliska framförandet, där särskilt Crit Harmon imponerar med superbt följsamt gitarrspel med läckra små slingor som gjuter lite extra liv i musiken. Och även om Hutchison har en bit kvar innan hon når samma höjder som Shawn Colvin, Catie Curtis och Linda Thompson, så lär ingen som gillar dessa damer bli besviken heller.

Roger Persson - 20081015