2006
CD
Halo Records HALOCD17

Mike Harrison tillhörde under slutet av 60-talet och början på 70-talet det ganska framgångsrika och sedermera kultförklarade rockbandet Spooky Tooth, men för som så många andra band under denna era slutade karriären för dessa i början av 70-talet efter skivbolagsbråk. Harrison försökte sig på en solokarriär men gav upp i mitten på 70-talet efter ett par misslyckade plattor och svor desillusionerat att aldrig mera ha med skivindustrin att göra. Men så plötsligt 2001 dök han helt oväntat upp på ett album tillsammans med tyska The Hamburg Blues Band och uppenbarligen revitaliserade denna upplevelse honom tillräckligt mycket för att återuppta solokarriären 30 år efter att han givit upp den.

Harrison fick inför denna comeback helt fria händer av skivbolaget och det hela utmynnade i ett album med covers av gamla rhythm & blues klassiker från namn som Tony Joe White, Ray Charles, Isaac Hayes, Otis Redding, Bobby Charles och Delbert McClinton, musik som han själv alltid gillat att både lyssna till och framföra. Låtmaterialet är således rakt igenom av absolut högsta karat, låtar som väl känns igen av den som kan sin rhythm & blues historia.

Problemet med den här typen av projekt är uppenbar, det finns en stor risk att det resulterar i ytterligare ett gäng kompetenta men onödiga och ointressanta versioner av klassiska låtar som drunknar i mängden av liknande menlösa försök (och låt oss vara ärliga, detta gäller en stor majoritet av dessa projekt). Harrison har i alla fall försökt att sätta lite personlig prägel på sina versioner genom att lägga mer betoning än vanligt på bluesen och dra ner på soulinfluenserna och faktum är att det inte är utan en viss framgång.

Al och Terry Andersons I Can Give You Everything är bluesrock med ett härligt driv som hade platsat på vilket Jimmy Thackery album som helst och Hank Cochrans Don’t Touch Me har klätts i en passande 50-tals inspirerad kostym i halvtempo. Till de mer lyckade utspelen hör också versionen av Lew Hermanns Night Time som har ett tungt bluesgung som får mig att tänka på Fats Domino och Your Good Thing Is About To End (Isaac Hayes/David Porter) som visar att Harrison fixar mera känsloladdade ballader också, vilket även gäller för Henry Glovers Drown In My Own Tears som passar Harrisons sträva, lätt spruckna stämma alldeles utmärkt. Men allra bäst är nog ändå den gospelanstrukna, medryckande versionen av Ashford & Simpsons Let’s Go Get Stoned där jag bara inte kan låta bli att stampa takten och nynna med i refrängen.

Men det finns oundvikligen också en hel del låtar som inte faller alls lika väl ut. Harrison är utan tvekan en mycket skicklig och kompetent rock- och bluessångare, men när han ger sig på låtmaterial som har odödliggjorts av artister som Otis Redding, Ray Charles, Etta James, Delbert McClinton och Joe Cocker så blir det emellanåt lite väl uppenbart att han inte spelar i samma division som dessa storheter då hans röst vid direkta jämförelser framstår som lite blek och känslomässigt vek. Lite bleka är för övrigt även de brittiska studiomusikerna som ackompanjerar Harrison, framförandet är förvisso kompetent men visst har man hört bättre versioner av de flesta spåren.

Och till slut så är det just det faktumet som liksom definierar hela plattan, visst är det bra men i ärlighetens namn måste också påpekas att i stort sett samtliga låtar redan har hörts i ännu bättre versioner än dessa. Men det måste även i detta sammanhang erkännas att Mike Harrison trots allt klarar sig ifrån jämförelsen med en betydligt större portion heder i behåll än vad som är brukligt. Anledningen till det är att detta i allt väsentligt också är en väldigt anspråkslös och ödmjuk produktion, driven av en genuin önskan av att helt enkelt efter bästa förmåga försöka göra egna versioner av gammalt och välkänt rhythm & blues material. Det är en sympatisk inställning som tillsammans med den respektabla om än ej remarkabla musikaliska prestationen trots allt ger en stunds underhållning som emellanåt dessutom är riktigt god. Och ärligt talat, är det inte det som musik ytterst egentligen handlar om?

Roger Persson - 20070818