2008
CD
Fullfill LLC FCCD 109

Om jag var imponerad över det faktum att Jackie Greene redan hade hunnit fram till sitt femte album vid 27 års ålder när jag nyligen recenserade hans senaste platta Giving Up The Ghost, vad ska jag då ta till för superlativer för att beskriva Thea Gilmore? Visserligen är hon två år äldre än Greene, men å andra sidan så är nya albumet Liejacker hennes åttonde. Imponerande minst sagt, särskilt om man betänker att flera av hennes tidigare album dessutom hållit riktigt hög klass.

Denna nya skiva signalerar dock att Gilmore till viss del tagit ut en ny musikalisk riktning jämfört med tidigare. Borta är den förbannade, unga rebellen som i stor utsträckning sysslade med högljudd, indieinfluerad folkrock och istället så har hon nu lugnat ner sig och antagit en betydligt mera traditionell, i stora stycken akustisk, folkinspirerad singer/songwriter stil. Det är väl dock knappast första gången som giftermål och moderskap har haft en lugnande inverkan i en persons liv, och det verkar vara precis vad som har hänt Gilmore också.

Själv säger hon att detta är hennes mest personliga album så här långt, och jag efter ett flertal genomlyssningar benägen att hålla med. Att stadga sig har uppenbarligen inte haft någon negativ effekt på hennes musikskapande, bara utvecklat den i en ny riktning. Och det har varit en utveckling som varit av godo tycker jag. Efter några riktigt bra skivor i början på 2000-talet så lät senaste albumet Harpo’s Ghost lite trött och oinspirerat, och det var dessutom väldigt ojämnt så en vitamininjektion av någon sort var helt nödvändig.

Redan från början så får vi höra prov på den ”nya” Gilmore i form av inledningsspåret Old Soul. Det är en suverän bitterljuv liten akustisk ballad, där hon i duett med David McCabe (Zutons) sjunger om längtan efter en själsfrände att dela livet med. Direkt efter kommer den suggestiva Black Letter, en genuint drabbande historia om en allvarlig depression som Gilmore levererar med en så äkta inlevelse att den sannolikt är baserd på egna upplevelser.

På båda dessa spår använder hon sig nästan uteslutande av akustiska instrument och en mycket lågmäld och återhållen produktion. Detta är ett tema som går igen på de flesta spår på albumet och hela tiden så kryddas musiken med lite mer ovanliga instrument som cello, ukulele, dobro och mandolin för att nämna bara några. Det skapar en rejäl anknytning till traditionell folkmusik som är betydligt starkare än hon tidigare åstadkommit, och det gör detta till den mest stämningsfulla musik som hon åstadkommit så här långt i sin karriär.

Och i den stilen fortsätter det. Rosie och The Wrong Side är stöpta i samma suggererande folkrocks-kostym som Norah Jones så gärna skulle vilja åstadkomma men så sällan lyckas med, medan When I Get Back To Shore är en sån där härligt gladlynt lägerelds-allsång som det är omöjligt att inte stampa takten till och nynna med i. Till mina personliga favoritspår hör också den tankeväckande Roll On, en märklig historia om hopplöshet och uppgivenhet där Gilmore visar ett av många prov på sina utmärkta litterata och poetiska kvalitéer; So here’s my tongue here’s my body/c’mon and take my soul away/I got them cheap in the market, they weren’t worth much anyway.

Så när de sista tonerna till The Lower Road, en utmärkt sparsmakad duett med Joan Baez, tonar ut så är ett utmärkt album nästan fullbordat. Jag skriver nästan, för allra sist så kommer den enda egentliga plumpen i protokollet. Det är albumets enda cover och det är en förvisso roande version av Dead Or Alives gamla 80-talshit You Spin Me Round, som dock känns en smula malplacerad i detta sammanhang. Men det är också den enda vettiga kritik som jag har att komma med, vilket betyder att detta är ett alldeles utmärkt album, tillika det bästa som jag har hört av Gilmore, som kommer att få snurra många varv under sommaren i min CD-spelare.

Roger Persson - 20080709