Trots att Jackie Greene ännu inte har fyllt 28 år så är han redan framme vid sitt femte album, vilket är något av en bedrift i sig själv, tycker jag i alla fall. Men han började sin musikerkarriär tidigt, redan i tonåren började han framträda på lokala klubbar hemma i San Francisco och hade därför en god grund att stå på när han 2002 erbjöds sitt första skivkontrakt. Det är alltså en ovanligt erfaren och rutinerad 27-årig musiker som vi har att göra med.

Musikaliskt så handlar det om contemporary singer/songwriter som påminner en hel del om Ryan Adams, om än kryddat med lite mera alternativa influenser á la Chuck Prophet. Greene är själv en mycket skicklig multiinstrumentalist som på föregående skivor spelat i princip alla instrument själv, men på denna nya platta har han tagit lite mer hjälp än vanligt. Och han har inte lämnat något åt slumpen, bland musikerna hittar vi rutinerade (och skickliga!) studiorävar som Larry Campbell, Davey Farragher och den i det närmaste allestädes närvarande Greg Leisz (undrar hur många skivor om året han medverkar på?), och dessutom så dyker David Hidalgo från Los Lobos upp på två spår.

Men i vanlig ordning så är det Greene själv som har ett finger med i det mesta som händer på skivan. För trots att han har tagit mer hjälp än vanligt med musiken hinner han ändå själv med att, förutom att spela gitarr och sjunga, spela såväl piano och orgel som bas och trummor. Han delar dessutom producentansvaret med Steve Berlin, även han före detta medlem i Los Lobos och för ännu längre sedan i legendariska The Blasters, plus att han naturligtvis skrivit alla låtar själv.

Och han gör det med den äran också, det ska slås fast direkt. Precis som på förra albumet American Myth så handlar det om låtar med lite olika rootsinfluenser men som har blivit klädda i en lite mera lättsam popproduktion som skänker materialet en luftig och lättlyssnad kvalité, som tillsammans med texter som har klara litterata kvalitéer är mycket lyssningsvärda. Allra bäst tycker jag att det funkar när han håller sig inom mer traditionella pop- och rockramar, som i inledande Shaken, en drömsk men rasande smart liten poplåt i halvtempo som har en suggestiv melodi som är svår att skaka av sig, eller på den lite mera upptempo rockaren Like A Ball & Chain, där han får till ett grymt sväng till en historia om en man som plågas av en ouppnåelig kärlek.

Greene levererar sina små livsbetraktelser med en uppkäftig, nästan lite fräsande röst som gör sig riktigt bra i de lite snärtigare låtarna som de ovan nämnda, men kanske allra bäst exemplifierat av den suveräna Don’t Let The Devil Take Your Mind. Denna låt är nog albumets höjdpunkt, en tunggungande rhythm & blues influerad sak med pumpande Hammond och en värmande blåssektion där han i det närmaste spottar och snäser fram texten som handlar om det faktiskt är möjligt att inte låta sig förföras av livets alla osunda lockelser; You can go through hell, and come out pure/if you just don’t let the devil take your mind, även om han inte hymlar med att det kan vara väldigt svårt att stå emot; Well there’s no one man among us/who’s safe from the siren’s call/temptation’s like a crooked finger calling for us all.

Till de bättre låtarna hör också Uphill Mountain, en folkrock låt som påminner om John Mellencamp i fornstora dar på åttiotalet och den smäktande och smått sentimentala, vackra balladen Prayer For Spanish Harlem, som förmedlar förhoppningen att kärlek ska vara det som hjälper oss att klara oss igenom den i stora stycken ruttna värld vi lever i; cause this world, that’s all around us/it’s for real, it’s not a game/and though hate and greed surround us/there’s love in my veins. Även en utflykt i soulens tecken, Downhearted, slår ytterligare fast att Greene kan hävda sig som en riktigt hygglig tolkare av mera emotionellt material också. Och han faller heller inte i fällan att hänge sig åt överdrivet navelskådande eller att nära några överdrivet naiva höga tankar om sin egen persons viktighet, utan han ser hela tiden till att ha ett sunt förhållningssätt till sitt skapande, vilket han själv också uppriktigt påpekar i I Don’t Live In A Dream; I don't pretend to make the world feel better/I don’t live on the moon/I live right here with you/walk the same Earth with you do.

Det är egentligen bara först mot albumets slut som det dyker upp ett par låtar som inte riktigt håller måttet jämfört med de övriga. Follow You är ett försök till mera skramlig publikfriande arenarock i modern tappning som inte är helt lyckad, precis som When You Return, som är menad som en powerballad á la Coldplay eller Howie Day, som faller ganska platt till marken då den lite för tydligt visar på Greenes begränsningar som sångare. Men bortsett från dessa mindre snedsteg är detta ett riktigt bra album som bör pryda sin plats i skivsamlingen hos alla som gillar högkvalitativ contemporary singer/songwriter.

Roger Persson - 20080611