2011
CD
Sony Music 88697496932

Det här är Sara Evans sjätte studioalbum, men eftersom det numera faktiskt har gått hela sex år sedan det förra albumet så är det väl inte helt fel att se det här som lite av en comeback från en av de absolut populäraste countryartisterna i Amerika under det sena 90-talet och första halvan av 2000-talet. Och eftersom jag har samtliga hennes tidigare plattor, och dessutom har tyckt bra om dem, så var det spännande att få höra vad som skulle bjudas på.

När en artist av Sara Evans kaliber (och då menar jag inte bara ur kommersiell synvinkel) bestämmer sig för att göra ett album så plockar man naturligtvis fram det bästa som går att uppbringa vad avser musiker, låtskrivare och producenter i Nashville. Så, håll till godo, för här kommer en lååååång uppräkning av namn på idel ädel countryadel som medverkar på denna platta, och som torde väcka countrykonässörens intresse.

Bland musikerna hittar vi bland andra Tom Bukovac, Kenny Greenberg, Brent Mason, Greg Morrow, Glen Worf, Steve Nathan, Dan Dugmore och Matt Chamberlain (och då är detta ändå bara ett urval av de medverkande musikerna!), bland låtskrivarna återfinns till exempel Hilary Lindsey, Leslie Satcher, Kara Dioguardi och Darrell Scott, plus Sara Evans själv förstås. Och för produktion står Nathan Chapman (tillsammans med Evans på fyra spår), Marti Frederiksen (ett spår) samt veteranen Tony Brown (resterande fem låtar). En laguppställning värdig en stjärna minst sagt.

Och med dylika fullblodsproffs begås det naturligtvis inga som helst misstag om vi skärskådar albumet avseende rent musiktekniska aspekter, det är ett helt oklanderligt hantverk som presteras. Och Evans själv gör förstås heller ingen besviken, hon sjunger precis så bra och själfullt som jag minns att hon brukade göra. Och även om hon kanske inte har den mest kraftfulla eller omfångsrika rösten, så har den dock en tydlig personlig prägel som gör att den skiljer sig från mängden, lite åt Terri Clarks håll till, så blir resultatet riktigt bra avseende hennes vokala insats. Så, då återstår då alltså att se om låtmaterialet håller måttet.

En sak som jag genast lägger märke till är att det här låter mera som contemporary country och countrypop än vad jag hade väntat mig, jag minns Evans som mera av en fanbärare för en mera traditionell countrystil, framförallt i början på sin karriär. Men här är det alltså moderna pop- och rockinfluenser med maffiga och svulstiga produktioner som dominerar soundet.

Men inte mig emot, åtminstone inte om det görs bra och det lyckas för det mesta Evans med på det här albumet. Faktum är att jag faktiskt kommer på mig själv med att tycka bäst om de spår som har mer av pop i sig och mindre av de mera countryinfluerade låtarna. Som exempel kan vi ta inledande Desperately, en snärtig powerpop-influerad sak med en ganska ordinär text om längtan efter kärlek som dock besitter en riktigt effektiv hook som biter sig fast hos lyssnaren. Bra är också powerballaden A Little Bit Stronger som har ett sympatiskt budskap om att det går att komma stärkt ur även de djupaste emotionella dalarna som ett brustet hjärta kan ge upphov till.

Överlag tycker jag också att de låtar som går i lugnare tempo håller en lite högre nivå, som den i halvtempo lunkande AOR-doftande My Heart Can’t Tell You No, en älskvärd liten låt om obesvarad kärlek, eller den obligatoriska tårdrypande countryballaden Alone som med sitt bitterljuva budskap passar Evans uttrycksfulla röst som har en sorts ”inbyggd” sårbarhet alldeles förträffligt; your note just said I’m sorry, please forgive me/I always do/but I have to let you know the way I feel/I left you this message so you’d know/sometimes loving me, just means leaving me alone. Och så vad som nog är den allra bästa låten på hela plattan, den härliga Life Without Losing som är ruskigt effektiv västkustflörtig, luftig solskenspop som hade platsat på vilket som helst av Sheryl Crows album.

Det finns dock en del problem också som jag antytt tidigare. Låtmaterialet håller som sagt inte riktigt lika bra klass när tempot ökar, och dessutom passar inte ett par av de mera rockinfluerade utspelen Evans röst lika bra kan jag tycka. Och texterna kan ibland bli lite väl ordinära, precis som musiken emellanåt tenderar att bli lite väl förutsägbar.

Men det är kanske lite väl hård kritik, för i det stora hela så tycker jag faktiskt inte att det gör så mycket, då de positiva aspekterna faktiskt i betydligt större utsträckning är det som jag tar med mig från denna lyssningsupplevelse. För trots en del brister så är detta ändå ett mycket respektabelt album, bra om än inte spektakulär countrypop som utan tvekan är värt att låna ett öra eller två till, dock med förbehållet att man får acceptera att Sara Evans numera låter mer som Taylor Swift än en traditionell countryartist.

Roger Persson - 20110503