This review in english.

Har man hört The Erotics tidigare råder det redan från början ingen som helst tvekan om vilka det är som spelar här. Det är en skiva i samma stil som deras föregående Rubbish från 2008 men ändå med en del skillnader. För det första är det här inte ett album som är lika lätt att ta till sig, det kräver några fler genomlyssningar innan det sätter sig ordentligt. Det finns några låtar, där kanske framförallt titelspåret bör nämnas, som är lite starkare än övrigt material men efter några genomlyssningar sätter som sagt sig skivan och den är minst lika bra som föregångaren. Jag tror också att det kommer att hålla längre vilket brukar vara fallet med skivor som är lite svårtillgängliga från början.

Hur som helst så råder det ingen tvekan om att Mike Trash, som sjunger, spelar gitarr och har skrivit allt material har en stor idol – Alice Cooper! Det är inte riktigt lika tydligt här som på föregångaren men ibland är det uppenbart att vill låta som Alice. Men man får ta med i beräkningen att The Erotics är en trio med betydligt mindre resurser än Alice Cooper och om man jämför det här med exempelvis The Eyes of Alice Cooper, som ligger närmast tillhands när det gäller det musikaliska, blir det här förstås lite tunnare i jämförelsen. Fast det behöver inte vara något negativt, och det är det inte heller. Det påverkar nämligen garagekänslan i positiv riktning och det som framförs känns som otroligt äkta!

Men Alice Cooper är inte den enda jämförelsen man kan göra. Jag tycker att man utan vidare, om man bortser från könets skillnader, kan påminnas om Wendy O Williams i någon av låtarna. Det är rock n’ roll med garagekänsla helt enkelt. Det låter inte pretentiöst på något sätt och det är roligt och medryckande att lyssna på. Det är som om man skulle ta sjuttiotalets glamrock och applicera lite Heavy Metal på det! Det handlar alltså ingalunda om någon Glam Metal utan snarare om Glam Rock, fast Metal om ni förstår vad jag menar?

Ska vi tala om texterna så lever The Erotics upp till sitt namn. Fast det är klart, vissa låtar – Hogtied and Waiting kanske ligger mot gränsen till perverterad. Men det är inte på fullt allvar, det är uppenbart och det är väl egentligen något som genomsyrar hela produktionen. Det är gjort lite med glimten i ögat, även om bandet förstås tar sin musik på allvar, och det är det som är så skönt. Att man inte behöver vara gravallvarlig och leta underliggande budskap där det inte finns några att finna. Jag gillar det här, mycket mer än så behöver man val inte säga egentligen, åtminstone inte med ovanstående beskrivning av vad plattans musikaliska inriktning.

Tack till Trash-Pit Records för recensionsmaterialet

20101020 - Tommy Söderberg