2011
CD
Play It Again Sam PIASR810CDX/945.A810.022

Jag antar att det bara var en tidsfråga innan det skulle hända, och nu har det gjort det. Eller rättare sagt, Drive By Truckers har gjort det. Ett soulalbum vill säga. Fast kanske inte heller ett soulalbum, åtminstone inte i ordets vanliga mening. Ett album inspirerat och influerat av soul och rhythm and blues är nog mera korrekt.

Men med tanke på att de kompade Bettye LaVette på hennes briljanta The Scene Of The Crime (som undertecknad för övrigt utsåg till 2007 års bästa album), samt det faktum att DBT:s ledargestalt Patterson Hood är son till den i den mytomspunna studion Muscle Shoals verksamme legendariske studiomusikern (och sedermera också delägaren) David Hood, så var det som sagt inte direkt oväntat. Så, precis som Bettye LaVette så återvände de till den lilla hålan i Alabama som sett i princip alla som är värda att nämna i soulhistoriska sammanhang passera revy för att spela in detta, deras nionde, album.

Fast de har förstås satt sin egna alldeles speciella prägel på detta album, så den som gillar sin southern soul och rhythm and blues serverad på klassiskt maner lär bli besviken, för här handlar det snarare om en sorts hybrid där deras vanliga sydstats- och countryrock har sammanfogats med soul och rhythm and blues i olika kvantiteter beroende på vad man velat åstadkomma.

Dock har man i vanlig ordning låtit David Barbe sköta om spakar och rattar i kontrollrummet, så soundet känner man igen sedan tidigare, det är samma jordnära, skitiga sound som brukar prägla DBT:s album, fast med en ovanligt avslappnad och återhållen attityd till musicerandet som jag inte tycker mig ha hört från dem förr. Men det är en attityd som har gjort dem gott tycker jag, det har resulterat i en platta som är betydligt mera omväxlande och lättare att ta till sig än brukligt, det är helt enkelt lite mera positiv och direkt musik jämfört med vad de brukar åstadkomma.

Låtarna är, med två undantag som jag återkommer till senare, också skrivna av bandmedlemmarna själva i olika konstellationer, och man har också låtit den som skrivit texterna sköta om sången. Men eftersom det är Patterson Hood som har skrivit de flesta så är det således i vanlig ordning också han som sjunger på majoriteten av spåren, men både Shonna Tucker och Mike Cooley får tillfälle att lufta sina stämmor också.

Och den här iden var en trevlig injektion av omväxling för DBT skulle jag vilja påstå, det blir både roligare och lite mera spännande än vad i alla fall jag har vant mig vid att höra från DBT på senare år. Nu är det ju förstås inte så att de helt övergivit sitt vanliga sound, det finns en hel del släpande sydstats- och countryrock med de kännetecknande mörka texterna också. Till de bättre låtarna i det sammanhanget hör den rådepressiva historien om den före detta polisen som förlorat allt i Used To Be A Cop, och The Thanksgiving Filter, en sällsam och inte särskilt trevlig återberättelse av en familjesammankomst.

Men det är de soul- och rhythm and blues influerade låtarna som är de mest minnesvärda och direkta. Inledande I Do Believe är en ovanligt positiv men sentimental minnesbild från barndomen av en saknad bekantskap som dessutom svänger nåt alldeles grymt, det är härligt rhythm and blues-doftande rock a la Detroit Cobras. Och mycket bra är också titelspåret, en smygande, tunggungande blues om en särdeles moraliskt korrupt prästson, samt det underhållande blues/country-stompet i Assholes, där någon som uppenbarligen har ett horn i sidan till DBT får svar på tal; when you say that we’re all assholes/guess it’d be useless to deny/I’m just saying you’re the reason why.

Mike Cooley gör ett par hyggliga sånginsatser i två traditionella, härligt avslappnade countrylåtar och Shonna Tucker bidrar också med goda sånginsatser i den smittsamt svängande soulpopen i Dancin’ Ricky, men framförallt i en utmärkt cover på Eddie Hintons och Donnie Fritts själfulla soulballad Where’s Eddie. Eddie Hinton har för övrigt fått en egen liten hyllning i omslagstexten där Patterson Hood minns sin pappas vän från barndomen. Det känns därför också lite extra bra när den andra Eddie Hinton-covern Everybody Needs Love, en klassisk blue eyed soul med ett rakt budskap om kärlekens kraft, där Hoods sånginsats uppvisar en inlevelse och kraftfullhet som jag faktiskt inte riktigt trodde han var mäktig men som helt klart är värdig låtens upphovsman, visar sig vara plattans höjdpunkt.

Överhuvudtaget så är det här en alltigenom omväxlande och bra platta, vars enda svaghet väl egentligen är att den är för lång med sina 14 spår utspridda över drygt 66 minuter, de kunde med fördel ha kortat ner den genom att ta bort några av de lite intetsägande i halvtempo släpande country- och sydstats-rockande spåren som det trots allt finns några stycken av och som annars är mer typiska för DBT. Men bortsett från det, ett mycket underhållande och oväntat lättlyssnat album som får en varm rekommendation.

Roger Persson - 20110510