Johnny Dowd tillhör utan tvekan en av de mest udda fåglarna i samtidens artistflora, en omtalad och ytterst sällsynt välförtjänt kultförklarad figur som går sina egna vägar, vars högst unika och personliga version av alternativ rock är så särpräglad att undertecknad inte har hört någon form av musik som utmärker sig som mer annorlunda sedan Frank Zappa var i farten. Och självfallet så är hans nya album (hans elfte) en precis lika märklig upplevelse som sedvanligt.

I vanlig ordning har han själv producerat och skrivit all musik, plus sällskap av sina sedvanliga medmusikanter med Brian Wilson på trummor och baspedaler, Michael Stark på keyboards och Kim Sherwood-Caso som vokalist. Musikaliskt är det alltså i stort sett samma vrickade blandning av skitig garagerock och skruvad indierock kryddat med electronicainfluenser som på till exempel förra plattan Cruel Words, men nu har han också lagt till lite fusionsjazz som lök på laxen. På detta album har han också haft en tydlig idé om ett mera genomgående tema, då flertalet låtar fokuserar på förhållandet, eller kanske snarare kampen, mellan könen och på otrohet i synnerhet.

Och som vanligt skräder han inte orden när han förklarar sin inställning, som i Infidelity/Gargon vs. The Unicorn där han med sin cyniska och svarta humor låter oss få ta del av vad som krävs för att han ska förlåta sin otrogna kvinna; When the cockroach complains and he dreams of a better life/and spiders piss and moan about their insect lives/and the gregarious bumble bee decides to live alone – that's when I’ll forget your infidelity. Mera på samma tema fås i flera låtar som Adultress och inte minst i Caboose, som naturligtvis inte har något som helst med varken båtar eller tåg att göra utan som istället handlar om en kvinna med en särdeles magnifik rumpa; that Jennifer Lopez can’t touch…if she was a house in the backdoor I’d enter.

En liten skillnad mot föregående plattor är att Kim Sherwood-Caso har fått betydligt större utrymme och hon får fungera som ledvokalissa i flera spår, vilket skapar underhållande kontraster när hennes klassiska, vackra och spröda kvinnostämma levererar Dowds mörka och konsternerande texter. Således får vi oerhört underhållande filosofiska reflektioner i Random Thoughts där ledtrådar till vår civilisations tillstånd kan tänkas finnas between the legs of miss Norah Jones, eller i Things A Woman Needs som beskriver en särdeles patetisk mansfigur som inte vågar eller orkar stå upp för någon av sina egna övertygelser.

Dowd kan inte heller hålla sig helt borta från politiska kommentarer, som den om vad krigets vansinne kan göra med en människa i form av den isande berättelsen om sin morbrors död i Easy Money; well my uncle died on christmas, passed to the other side/it was just a formality because it was in Vietnam that he died/from a tree he hung himself, grandpa cut him down. Det är en nattsvart berättelse som kan (bör?) ses som en mycket besk kommentar till de nuvarande amerikanska makthavarnas hanterande av bland annat Irakkriget.

Det här är precis som förra plattan Cruel Words en mycket krävande och speciell upplevelse som absolut inte är för alla. Men i samtidens indierockklimat som överbefolkas av en massa wannabes som inte i någon större utsträckning är vare sig självständiga eller originella utan snarare ”trendriktigt hippa” så framstår Johnny Dowd som ”the real deal”. En sann rebell som mer än någon annan jag kan komma på kan göra rättmätiga anspråk på epitet som alternativ och oberoende i sann indie och alternativ anda. För jag kan då inte tänka mig någon annan än en sann musikalisk revolutionär i samma anda som Frank Zappa (eller varför inte våra egna svenska proggtokar Philemon Arthur & The Dung som helt obesvärat en gång gjorde en liknande fräck koppling i Varför Du Lyssnar; jag undrar varför du lyssnar, är du inte riktigt klok?) som skulle komma på den helt genialiska och uppkäftiga men samtidigt helt uppriktiga idén att kalla en låt om "the sacred bond between performer and audience" för Union Of Idiots. Men okej, om vi till slut ska vara helt ärliga så är de 17 spår som är utspridda över albumets nästan 70 minuter nog ett eller två för många för att man, som dess titel antyder, ska kunna kalla detta album för ett oförfalskat mästerverk. Men det är verkligen inte långt ifrån…

Roger Persson - 20080518