Johnny Dowd är en på många sätt märklig figur, vilket hans bakgrund, till att börja med, vittnar om. Han har varit hobbymusiker vid sidan om sitt vanliga kneg, han drev en flyttfirma, sedan början av 80-talet. Inget ovanligt i detta, många spelar i hobbyband vid sidan om sitt dagjobb. Men när hans polare ”växte upp”, som han själv uttrycker det, och slutade lira så gjorde han själv tvärtom, slutade vara flyttgubbe och blev professionell musiker i slutet av 90-talet, vid en ålder av nästan 50 år!

Debuten från 1998, Wrong side of Memphis etablerade dock snabbt honom som en kultfigur i amerikansk alternativ rock med sina skruvade låtar och texter som, fyllda med avgrundssvart humor, handlade om mördare, fyllon och andra udda figurer från livets mörkare sidor, ett recept som han sedan har hållit sig till under hela sin karriär. Mycket har sagts och skrivits om Dowd och hans musik, vilken har beskrivits som Johnny Cash återuppfunnen av Quentin Tarantino, Nick Cave med baksmälla eller musik som skulle ha spelats i lobbyn på Bates Motel (från Psycho) för att ta några exempel. Min personliga favorit är nog ändå när han i Mojo blev beskriven som en seriemördare inlåst i en dammsugare, vilket faktiskt inte är en så dum etikett.

Alla dessa epitet är dock mindre begripliga om man inte själv har hört Dowds skruvade blandning av skramlig garagerock och electronica, som en utflippad korsning av The Cure och Yello, om det nu går att föreställa sig. På detta, hans tionde album, är han i sedvanligt gott skruvat slag med låtar om fylla, död, krig, religion, perversioner och andra liknande ämnen som Dowd finner för gott att fylla sin version av världen vi lever i med. Historierna börjar ofta i elände och misär som sedan efterhand bara blir ännu värre för de stackars personer eller offer som det berättas om. Flera av låtarna framförs dessutom i en obekväm jagform av Dowd som adderar ytterligare en dimension av provokation till ett redan från början, såväl musikaliskt som textmässigt, provokativt material.

Hade det inte varit för Dowds speciella form av mycket svart och sjuk humor hade det säkert varit nära nog olidligt att lyssna på dessa direkt deprimerande berättelser. Direkta antikrigsappeller i Praise God; If we die and die we must, in our leaders we must trust/Christian values will prevail, praise God war is hell/I don’t care, I’m in a wheelchair, som varvas med absurda noir-historier som Final encore, vilken är en besynnerlig återberättelse av en musikers hädangång: he died in a motel, surrounded by women shoes, vittnar trots allt om en humoristisks distans till det tungsinta materialet. Denna uppfattning förstärks av Dowds udda musik, för övrigt briljant framförd av Brian Wilson (trummor och baspedaler) och Michael Stark (keyboard), och hans skrovliga och spruckna rossel till röst som ställs i skarp kontrast till hans körsångerska Kim Sherwood-Casos ljusa och rena stämma. Det tycks mig som om Dowd med sitt framförande liksom vill poängtera att man som lyssnare inte ska ta alltför allvarligt på hans alster utan försöka se humorn bland allt elände och allvar också, för det verkar som om det är så han själv ser sin musik.

Personligen har jag våldsamt roligt åt de bisarra historierna, kanske allra mest åt den förvirrade ynglingen i House of pain som plötsligt inser att roten till hans problem kommer från …that thing between his legs…och därför prompt skjuter av den efter att först ha avfyrat flera varningsskott (?), för att sedan torrt konstatera konsekvenserna av sitt handlande: no more chasing cowgirls, no more having sex with whores. Men å andra sidan går inte historien om fyllot i Drunk, som av en händelse råkar heta Johnny Dowd (!), som funderar på om det inte vore lättare att ta livet av sig än att sluta kröka; the razor it’s tempting when you have not been blessed/and in your own body you feel like a guest, för att direkt efteråt konstatera att: oh, what I’d give for a drink/oh, what I’d give for a bottle of wine/to be sloppy drunk one more time, heller av för hackor. Nämnas i detta sammanhang måste även den avslutande och minst sagt okonventionella covern av Chuck Berrys Johnny B. Goode som avslutas med att Dowd lyckas inkorporera det välkända riffet från Black Sabbaths Iron man i den. Hädelse hävdar säkert en del purister, stor underhållning påstår jag.

Denna förmåga att kombinera allvar och humor avseende stora och tunga ämnen, tillsammans med det minst sagt udda musikaliska framförandet, gör Johnny Dowd till en unik upplevelse och placerar honom säkert på posten som den amerikanska alternativa rockens märklighetsminister. Jag sticker inte under stol med att det är en utmaning att ta sig an denna musik, men för den som känner sig äventyrlig så finns chansen, eller risken beroende på hur man ser det, att liksom undertecknad falla pladask för denna mycket udda men enligt min mening sanslöst underhållande musikaliska upplevelse. Kom bara inte och säg att du inte blev varnad om utfallet blir ett annat…

Roger Persson - 20070401