Luke Doucet är ytterligare en av alla dessa nya contemporary singer/songwriters från Kanada som på senare år har gjort djupa intryck på undertecknad. Hans förra platta Broken (And Other Rouge States) från 2005 framstår alltjämt som en av det senaste decenniets allra starkaste plattor så förväntningarna var minst sagt höga på denna efterlängtade uppföljare.

Men som tur är så visar det sig snart att Doucet håller ställningarna och han levererar på nytt ett mycket starkt album. I kompbandet The White Falcon finner vi till ¾ samma musiker som på föregående album och Doucet själv spelar givetvis alla gitarrer och han har även den här gången producerat själv också. Det är med andra ord i stort sett samma laguppställning som på förra plattan, vilket bådar mycket gott. Och så har han förstås skrivit alla spår utom ett själv.

Men lite skiljer sig allt denna nya platta från den förra, för denna är en musikaliskt sett mycket mer homogen och mindre eklektisk produkt än hans förra alster, vilket är både på gott och ont ska det visa sig. De många gånger lätt skruvade och oväntade influenserna från indie- och alternativrock är mycket nertonade och istället har han lagt sig i en betydligt mer ordinär fåran nånstans mellan no depression och vanlig americana. Det är inte utan att det hela påminner en hel del om band som Son Volt eller Giant Sand.

Det börjar riktigt bra med Long Haul Driver, en traditionell countryrockare i sann outlaw anda a la Waylon Jennings, med en för genren passande text om svårigheterna med att upprätthålla ett förhållande mellan en lastbilschaufför och en flygvärdinna. Mera superb countryrock där Doucet även visar upp sina utmärkta kvalitéer som gitarrist, kommer direkt efter i titelspåret. Denna har försetts med en för Doucet typiskt kryptisk men icke desto mindre intressant text, en mystisk kärlekshistoria om ett dysfunktionellt förhållande som trots grandiosa ansträngningar inte kommer att få ett lyckligt slut; I’m too old for the girl I love but she doesn’t now it yet/when I die I will leave no shadows of regrets/I’m too tired to make amends that cannot go unsaid.

Och på den inslagna vägen fortsätter sedan plattan, med undantag för en jazzig och energiskt svängande version av The Cures Lovecats. Take You Home är en klassisk melankolisk no depression ballad med tunga gitarriff i förgrunden och med ett ödesmättat munspel från Doucet, en tungsint historia om längtan efter en kärlek som inte besvaras; I wanna be the one you love/I wanna be your only man/set the world you love to hate om fire. Samma musikaliska recept (minus munspelet) upprepas framgångsrikt i It’s Only Tuesday, fast denna gång med en betydligt mera hoppfull text om hur helgerna gör det dagliga slitet i veckorna uthärdligt.

I The Comandante så bjuds vi på Springsteen-liknande heartlandrock i halvtempo som dock på ett fiffigt och effektivt sätt har piffats upp med lite tex mex-influerade trumpeter, återigen med en märklig och svårtolkad text som jag misstänker handlar om hur tråkigt och oinspirerande livet som turnerande musiker kan vara. Mera rock i halvtempo, denna gång americana i samma anda som Steve Earle, serveras i First Day In The New Hometown som handlar om sökandet efter något nytt för att glömma något som varit. Lite variation på temat americana i halvtempo får vi i den lågmälda och sparsmakade Motorbike (som Mike Plume har hjälpt till att skriva), återigen med superbt gitarrspel från Doucet, som är en humoristisk titt på en medelålderskris; I will make my windy way across the desert slow/to the cities & oases that have sin & life & hope/find me a girl who looks like you & dance & drink & smoke.

Men som jag antydde tidigare så är det inte bara goda nyheter hela vägen på detta album. Det finns ett par låtar som inte riktigt håller samma höga nivå som övriga, inte dåliga på något sätt utan snarare anonyma och likgiltiga både vad gäller text och musik, vilket enligt min mening är ett resultat av en mer strikt och enkelspårig musikalisk inriktning jämfört med föregående platta, det är helt enkelt inte lika varierat och kul den här gången. Något som jag också saknar från förra plattan är de humoristiska tvisterna i texterna (ovan nämnda Motorbike undantagen), det är på det hela taget mycket allvarligare denna gång. Kanske ett tecken på mognad, men faktum är att det inte hade skadat med en lite större gnutta humor emellanåt, inte minst med tanke på att en del texter blivit lite väl slentrianmässiga.

Men även med den kritiken i åtanke så är det här ändå på det stora hela en riktigt bra platta, en platta som dock förmodligen hade mått bra av att vara ett par låtar kortare. Nu blev resultatet en platta som till ¾ är utmärkt, men där den resterande fjärdedelen får betecknas som högst medioker. Men att hitta rätt tre gånger av fyra är ju inte alls pjåkigt, och utan tvekan så försvarar Luke Doucet sin plats som en av de mest intressanta och lyssningsvärda låtskrivarna och artisterna i den aktuella floran av contemporary singer/songwriters i americana-genren, och därmed kan en lyssning varmt rekommenderas.

Roger Persson - 20090119