Canadafödde Luke Doucet är en singer/songwriter av det modernare slaget som även hämtar influenser från såväl americana och alternativ country-rock som mera lättsam pop. Det hela påminner en hel del om landsmannen Ron Sexsmith som gör samma typ av sofistikerat och litterat material, men medan den sistnämnde lutar mer åt det poetiska och drömskt popiga så är Doucet jordnära och direkt till stilen, en singer/songwriter för den lite mera äventyrliga No Depression publiken. Karriären började dock under mitten på 90-talet i Vancouver där han var en av de grundande medlemmarna i Veal, ett surrealistiskt rockband som kallats för Vancouvers svar på The Flaming Lips. Efter solodebuten 2001, Aloha Manitoba, som fick positiva omdömen i pressen, bestämde sig Doucet för att lägga ner Veal och istället satsa på solokarriären och Broken är hans tredje album på egen hand.

Parallellerna till Ron Sexsmith är som sagt tydliga, men säkerligen kan även namn som Wilco och Anders Parker (från Varnaline) hittas bland influenserna, och jag kan också tänka mig att en sådan som Greg Brown och varför inte Chuck Prophet figurerar däribland. Men medan Sexsmith gör en mera romantiserad och sentimental melankoli, så har Doucet valt en framtoning som balanserar mellan det överdrivet narcissistiska och en befriande humoristisk självironi. Denna blandning är på samma gång både intelligent och uppfriskande fri från de vanligaste klichéerna när det gäller att handskas med ett brustet hjärta, vilket är just det tillstånd som avses i titeln Broken.

I Doucets värld hanteras detta ”brustna” och övriga oönskade tillstånd allt som oftast med hjälp av någon form av alkohol, eller annan drog, samtidigt som skulden för tillståndet oftast tillskrivs hans (före detta) flickväns brist på empati och kalla, frånvarande hjärta som krossat hans stackars egna känsliga och blottade dito. Särskilt underhållande blir det i Broken one, där Doucet konstaterar att: I need a girl like you like a stolen car/because we all love the joy ride until you wind up dead/you see you don’t need a heart to have a swollen head, eller i Lucky Strikes: I thought about the things you said I should not have done/the list is tall just like the lies you tell/like: “baby you’re the one for me & we should settle down”/but a fortune cookie’s got more jam.

Alltsammans levereras av Doucet med en röst som sett i förhållande till texternas bittra och starka fördömande av den ondskefulla flickvännen som aldrig egentligen älskat honom, t.ex.i Wallow, är närmast uppkäftigt uppsluppen och glättigt ljus. Det är denna tydliga och nödvändiga kontrast till det kraftfulla innehållet som tillsammans med den förlösande självironin och insikten i att hans egen ofullkomlighet trots allt också bidragit till den situation han befinner sig i räddar klagosången från att vältra över i en ocean av patetisk narcissism. För precis som antyds i ovanstående citat från Lucky Strikes, så är denna insikt nästan alltid närvarande i reflektionerna, om än inte lika explicit som i exempelvis Emily, please, där han bönar och ber att hon inte ska sparka ut honom, han kommer ju att nyktra till när som helst om han bara får en drink till, eller i It’s not the liquor I miss: if I never said I’m sorry it’s not cause I’m not/it’s just that some words are too big & too hard & they just get caught.

Musikaliskt så finns heller inget att invända, möjligen kan musiken vid de första genomlyssningarna upplevas som lite väl spretig och lättsamt inkompatibel, på samma sätt som Doucets röst, med det grafiska och tungsinta textinnehållet. För även om musiken är stadigt förankrad i en av No Depression färgad modern singer/songwriter tradition, så flirtas det ganska friskt med främst alternativ pop (Ron Sexsmith), men även med så divergerande stilar som tex-mex, alternativ rock och 60-tals influerad pop (a la Richard Hawley). Denna musikaliska cocktail gör dock att plattan fortfarande känns fräsch och intressant efter flera genomlyssningar, samt bidrar till den så viktiga kontrasten mellan framförande och litterärt innehåll som gör att detta album höjer sig till en nivå få andra kan matcha. Detta är en seger för intelligent humoristisk tungsinthet tillsammans med musikalisk lekfullhet och experimentlusta, ett paradoxalt mästerverk. Det är helt enkelt helt omöjligt att värja sig emot Doucets superbt underfundiga musikaliska och litterära krumsprång, precis som han själv inte kan värja sig mot sin egen förödande självkritik i One too many där han rakt ut konstaterar att: It takes a uniquely fucked up man to break his own heart. Det är bara att kapitulera och lyfta på hatten för ett av de absolut bästa album som åstadkommits på den här sidan av millennieskiftet.

Roger Persson - 20070130