2008
CD
Lost Highway B0010452-02

Hayes Carll är ett relativt nytt namn på den amerikanska rootsscenen och detta är blott hans tredje album och dessutom det första som jag har hört. Musikaliskt så rör det sig om traditionell americana och det är ingen alltför järv gissning att vi hittar såväl Steve Earle som Billy Joe Shaver och Todd Snider bland hans inspirationskällor.

Carll skriver huvuddelen av sin musik själv och jag måste i ärlighetens namn börja med att konstatera att det inte på något sätt rör sig om något nytt eller revolutionerande utan det är som sagt traditionell americana, inte sällan med tydliga influenser av honky tonk, som serveras. Men det handlar om solitt hantverk om än inte spektakulärt och han har samlat en handfull skickliga musiker (Al Perkins, Will Kimbrough, Fats Kaplin och Pat Buchanan för att nämna bara några) som ser till att musicerandet hålls på en hela tiden mycket hög nivå. Dessutom så får vi ett par gästspel av Dan Baird och Darrell Scott på köpet också.

Men även om det musikaliskt kanske känns lite för bekant och säkert för att vara helt i topp så visar sig Carll dock vara en riktigt kompetent låtskrivare med klara litterära kvalitéer när det gäller att knåpa ihop en och annan underhållande text. Missförstå mig nu inte, för även textmässigt så är det inga oväntade teman som avhandlas, utan det är de sedvanliga ämnen som allt som oftast involverar krökande, fruntimmer och brustna hjärtan i någon form som berörs. Men Carll har ett gott sinne för humor och det är här vi finner de största kvalitéerna i hans musik.

Redan i inledande Drunken Poet’s Dream så sätts tonen i en hårdkokt historia som påminner en del om Townes Van Zandt, där flickvännen som hetsar till försyndelser viftar bort invändningar mot ett ohälsosamt leverne: Honey, don’t worry ’bout judgement day/Dyin’ to get to heaven just ain’t our way. Till de bättre låtarna som är inne på samma spår hör också en av albumets få covers, Scott Nolans Bad Liver And A Broken Heart vars innehåll väl inte behöver förklaras närmare, och Knockin’ Over Whiskeys, där inte ens insikt om att krökandet egentligen inte löser något utan bara skapar mer problem är en anledning att sluta; I’m gonna wake up in the morning with a conscience ten feet tall/I’m gonna lay my head down wiser or I won’t lay down at all.

Men i låtar med lite mer traditionellt hjärta-smärta budskap så funkar det inte riktigt lika bra. Dels så lyckas han inte få till lika underhållande texter och hans spruckna, väderbitna röst passar heller inte riktigt lika bra till mera subtilt material. Det är dock fortfarande helt okej låtar men här blir det bekanta och säkra som jag nämnde tidigare lite för uppenbart för att man riktigt ska engagera sig som lyssnare. Men det visar sig dock att han har sparat det allra bästa till sist, den alldeles enormt underhållande She Left Me For Jesus. Carll tar här på sig rollen som den försmådde men korkade och trångsynte grabben som inte ens känner till Jesus och åtminstone så kan en övertygad ateist som jag själv inte annat än garva rakt ut åt rader som; If I ever find Jesus I’m kickin’ his ass och I bet he's a commie or even worse yet a jew.

Så för att sammanfatta så har vi här ett album som innehåller ett gott musikaliskt hantverk med låtar som aldrig är mindre än kompetenta och ett par som dessutom är riktigt bra. Hayes Carll har kanske en bit kvar till sina förebilder, men det är fullt möjligt att han så småningom lyckas ta sig dit. Och medan vi väntar på att det ska inträffa så duger den här plattan fint att lyssna på några gånger för alla som gillar traditionell americana.

Roger Persson - 20080427