Det här är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit om att själva ljudkvaliteten är undermålig i den utsträckning som gäller mycket musik numera. Det är således inget ”burkigt” ljud eller liknande som är problemet. Jag får helt enkelt skylla på producenten Kevin Shirley som onekligen gjort albumet med en ojämn ljudfilosofi. Detta eftersom andra halvan är mycket följsammare och inte alls lika vasst ljudmässigt. För även om Joe Bonamssa kanske i första hand inte är en sångare, utan mera en leverantör av text och musik, så är han onekligen kompentent som vokalist.

John Henry, är tydligen någon form av amerikansk folkhjälte eller legend som tävlat med en ångdriven hammare att slå rälsspik, räddat sina kollegors arbeten genom att vinna men dött på kuppen. Hans öde har enligt vad jag har förstått förevigats av allehanda storheter inom folk- och blues musiken såsom Leadbelly, Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Och nu alltså av Joe Bonamassa!

Musikaliskt är det här en bedydligt mer traditionell bluesplatta av elektriskt snitt än föregående Sloe Gin som jag gillade riktigt mycket. Det innebär också – tyvärr – att det är en mycket tråkigare platta. Det känns som om man hört allting tidigare i andra sammanhang och det finns ingen virilitet att stoltsera med. Att Joe Bonamassa är en mycket skicklig gitarrisk råder det inget som helst tvivel om och han ger sig ut på några musikaliska vandringar som ger undertryck för detta påstående, nästan lite i stil med Johnny Winters energiska tonflöden. Det är inget som klär musiken och det känns lite påtvingad för lyssnaren, nästan lite som att visa vad man verkligen kan istället för att åstadkomma musikaliskt tilltalande tongångar. Att visa vilken skicklig gitarrist Joe Bonamassa verkligen är för sakens egen skull så att säga.

Man får dock mycket musik för pengarna och det är ju alltid något. Albumet mäter runt 74 minuter och hade det varit toppmusik hela tiden hade jag jublat. Men tyvärr är den, som jag tidigare var inne på, inte särskilt engagerande och jag får ingen vidare lust att utforska denne amerikanske bluesvirtuos vidare, vilket är synd nu när hans nya album Black Rock är på gång. Men det finns trots att kvaliteter, framförallt på skivans andra halva som inte gör den till ett kapitalt misslyckande och att det faktiskt handlar om kompetent musicerande, även om det råkade bli kopiöst tråkigt just den här gången, som gör att skivan klarar sig från avgrundens brant. Den kan möjligen växa något också om man ger sig tid att lära känna den bättre, problemet är dock att lusten till detta är i den närmaste obefintlig…

20100210 - Tommy Söderberg