Joe Bonnamassa var för mig ett helt okänt kapitel och jag måste väl erkänna att jag knappast har sån koll på modern musik som jag hade med min samtids musikaliska influenser under mina uppväxtår. En och annan gång måste man dock vidga sina musikaliska vyer och våga sig på en, mer eller mindre vågad chansning. Självklart hade jag förvissat mig om ungefär i vilka linjer musiken skulle gå i men mer detaljerad än så var alltså inte min kunskap.

De första låtarna på plattan är visserligen tämligen bluesinfluerade men är trots allt för mycket åt bluesrock för att passa mig som handen i handsken. Efter att idogt lyssnat på plattan under ganska långt tid kan jag dock konstatera att även dessa låtar sätter sig till slut men att det tagit väldigt lång tid jämför med det övriga, mer renblusiga materialet.

Det är förstås tveksamt om jag vill kalla tredje låten Seagull för renbluesig, men det är utan tvekan därifrån plattan lyfter för mig. Den vandrar sedan från klarhet till klarhet, förbi nästkommande låt som genast fångade mitt intresse och som jag verkligen vill kalla ren och skär blues i dess mest klassiska form. Dirt In My Pocket är en rivig blues som lyfter plattan till ytterliggare en nivå och kommer mest till sin rätt under refrängen som verkligen har gått varm här de senaste veckorna.

Titelspåret Sloe Gin ligger mer åt bluesballad hållet, en riktigt lågmäld sak som andas soulinfluenser, man kan lyssna hur mycket som helst på den här och hur länge som helst får man nästan lyssna också. Den är nämligen över åtta minuter lång! Joe Bonnamassas röst passar som handen i handsken, vilken den förstår egentligen gör hela tiden. Gitarrmässigt är det väl kanske inte så imponerande egentligen, Det är stabilt spelat och det är väl egentligen det enda som behövs. Blir gitarristen för egen och för utmärkande är det helt klart en fara för musiken som helhet och den fällan tycker jag inte Bonnamassa fastnar i. Han är en skicklig gitarrist, det är helt klart, men han ger sig inte ut på onödiga vandringar i sina solon.

Så blir det lite mer klös igen, i John Mayal låten Another Kind of Love visar Bonnamassa igen att han gör alla låtar till sina egna. Det är en klassisk bluestolva vilket jag personligen uppskattar. Bonnamassa gör ett bra solo som sig bör igen och så är den saken utagerad. Lyckligtvis är plattan mycket varierad och efter denna rökare är det dags för soulinspirerad bluesballad i Around the Bend igen, en riktigt bra låt, delvis skriven av Bonnamassa själv. Den avlöses sedan av något som för tankarna till klassiska ZZ Tops Blue Jean Blues. Åter igen en riktigt bra Bluesballad – Black Night, skriven av Charles Brown.

På denna följer sedan en riktigt rolig shuffle – Jelly Roll som är en ganska kort bagatell egentligen. Den är inte mer än drygt två minuter lång, vilket jag tycker är lite synd. Det är sparsamt instrumenterat med inte mycket mer än Bonnamassas röst och gitarr och är spelmansglädje när den är som bäst. Det märks att Bonnamassa verkligen gillar det han håller på med.

Riktigt så naket är kanske inte soundet i Richmond, men åter igen så hittar man en innerlighet i framförandet som gör att man verkligen tror på allt Bonnamassa framför. Det är återigen en lugnare låt, men utan mycket av de soulinfluenser jag har talat om hittills. Jag skulle snarare nästan kalla den för countryinfluerad, men oavsett vilka influenser man hittar, och det gäller hela skivan, så är det hundra procent Bonnamassa och ingenting annat.

20090121 - Tommy Söderberg