2009
CD
Buzz Records BRS022009

Jaha, så var det dags att bekanta sig med en ny independentartist igen. Ja det vill säga ny för mig i alla fall, för det visar sig att detta är Dave Arcaris femte album, så uppenbarligen har han hållit på ett bra tag. Nåväl, hur det nu än är med den saken så kan jag i alla fall konstatera att det är en intressant bekantskap som väl förtjänar lite mer uppmärksamhet.

Musiken han spelar är i grunden traditionell akustisk deltablues med mycket slide, men Arcari har lagt till sin alldeles egna och personliga tvist till musiken som gör den både annorlunda och fascinerande. Det handlar förvisso, som så ofta i denna genre endast om en man hans gitarr, det finns alltså inget komp, men hans framförande och spelstil är dock så intensiv och oborstad att den påminner mer om den typ av artisteri som vi finner inom punken och garagerocken. Arcari både sjunger och spelar med en rasande frenesi och inlevelse som gör att det helt enkelt är jäkligt kul att lyssna på det här.

Han har en för sammanhanget helt passande rosslig och sprucken röst som närmast bräker fram de hårdkokta texterna och som kompletteras på ett utmärkt sätt av hans råa, drivande gitarrspel och det utmynnar i en synnerligen energisk musikalisk upplevelse. Han har skrivit större delen av musiken själv och även om det är de vanliga ämnena, som brustna hjärtan, lömska fruntimmer, usla framtidsutsikter och ett eländigt leverne i allmänhet, som avhandlas så görs det på ett underhållande sätt med glimten i ögat, självironin finns hela tiden närvarande. Man skulle kunna säga att hans personligt intensiva och oborstade attityd till musiken också präglar hans texter, om än ofta med en humoristisk knorr. Det är onekligen så att Arcari besitter en icke föraktfull kompetens som låtskrivare och även om han hela tiden utmanar och tänjer på de gängse genregränserna så gör han det på ett sätt som samtidigt respekterar och värnar om dess musikaliska traditioner.

Det finns dock gränser för hur mycket man kan variera sådan här grundläggande enkel och rak bluesmusik som bara består av en ensam sångare och hans gitarr. Efter ett tag så har man så att säga ”lärt sig” Arcaris musikformel. Det blir därför så att jag upplever detta som en smula enahanda i längden och det känns som om uppfinningsrikedomen sinar lite grann efterhand som man bekantar sig med och vänjer sig vid Arcaris stil. Detta resulterar för övrigt också i att det så småningom även blir lite väl uppenbart att bluesklichéerna börjar dugga lite tätare än vad som är helt önskvärt.

Men Arcari har vett nog att sluta innan det blir alltför långrandigt och han håller sin personliga och energiska insats på topp rakt igenom hela plattan och det räcker i mina öron mer än väl för att kompensera för ovanstående brister om man ser till helhetsintrycket av skivan. Så totalt sett så anser jag att detta är en trevlig liten diversion för den som önskar höra något som är lite annorlunda, eller för den som gillar sin blues rak, okomplicerad och rå för den delen. Och till sist så är det kanske på sin plats med ett förtydligande också. Till er som eventuellt undrar över albumets titel, tillika dess titelspår, som ju faktiskt antyder att det här skulle handla om elektrisk blues, så kan jag meddela att den är ironiskt menad i fall det nu var någon som trodde något annat…

Roger Persson - 20090507