The Damned Thing – Är egentligen en ganska typisk skräckhistoria om ett okänt väsen, eller kanske snarare osynlig kraft, som i slutändan orsakar död och förestörelse. Paranoia är helt klart en del av historien och eftersom episodens huvudkaraktär en gång i sin barndom varit med om liknande händelser, finns det även förklaringar till irrationella beteenden och dylikt. Ska man jämföra den här med Tobe Hooper bidrag till första säsongen vinner den här med hästlängder vad gäller alla kategorier. Ett möjligt undantag skulle förvisso kunna vara absurditeten. Det här är betydligt vanligare historia än den han berättade i Dance of the Dead, men å andra sidan betydligt mer spännande vilket måste anses som en av de viktigaste ingredienserna i den här typen av TV-serie. Kort sagt en utmärkt öppning på andra säsongen men absolut inte ett av de bästa avsnitten!

Family – Med den här var det precis tvärtom, John Landis levererade kanske inte så mycket skräck i sitt bidrag från första säsongen – Deer Woman, men det var trots allt en kompetent skapelse och det skulle bli spännande att se vad han skulle kunna åstadkomma denna gång. Det visade sig att han faktiskt lyckats skapa den andra säsongens kanske intressantaste avsnitt. Inte det mest skrämmande och inte det blodigaste heller, men ändå med den typen av realism att det faktiskt skulle kunna vara helt på riktigt. Den handlar nämligen om en tvättäkta psykopat som manipulerar sin omgivning. På ytan verkar han hur trevlig som helst men undan för undan förstår vi att allt inte står helt rätt till och att han i själva verket är en livsfarlig galning. Kort sagt en mycket trevlig historia som lyfte förhoppningarna om andra säsongens kvalitéer till högra höjder.

The V Word – Ernest R. Dickerson tillhör dem som i alla fall inte jag begriper storheten med. Att kalla honom för mästare inom något och i synnerhet horror är för mig obegripligt och han har före den här episoden (och efter också för den delen) mest sysslat med olika TV-serier och TV-filmer. Någon enstaka ”riktig” film där väl med i hans meritlista, men inget så speciellt att den dröjt sig kvar i filmhistorien. Det här är inget undantag och i skrivandets stund minns jag knappt vad denna vampyrhistoria handlar om. Tveklöst ett av andra säsongens svagaste episoder!

Sounds Like – Brad Anderson är ett för mig ganska okänt namn, men kollar man upp honom så var det faktiskt han som låg bakom Session 9, en film som många uppskattar för sin genuina gruvlighet. Att sedan bli kallad mästare för en lyckad film tycker jag väl är att ta i men här är han i alla fall. Han presenterar en historia som i mångt och mycket baserar sig i galenskap, ett ämne som oftast är ganska intressant att sjunka in i. Den mänskliga hjärnan är ett mysterium i sig. Larry Pearce (Chris Bauer) utvecklar en omänskligt skarp hörsel, vilket gör att han kan uppfatta de minsta lilla ljud på nästa ofattbara avstånd. Problemet är att han inte kan kontrollera denna nyfunna egenskap vilket sakta men säkert driver honom mot vansinnets avgrund. Inte helt olikt David Cronenbergs Scanners i sitt upplägg faktiskt.

Pro-Life – Det här är väl kanske ingen skräckhistoria egentligen. Det handlar snarare ytterst om meningsskiljaktigheter angående rättigheten att göra abort eller ej. Det uppstår med denna frågeställning som grund konfrontationer. Givetvis finns det någonstans en övernaturlig bakgrund till hela händelseförloppet, men enligt min uppfattning är den inte vital för att historien ska fungera på ett effektivt sätt. John Carpenter har snarare tagit till vara den kunskap han har om hur man skapar spänning med till synes väldigt enkla medel, lägg också till skådespelarprestationerna från både Ron Perlman och de övriga skådespelarna. Nu vill jag inte påstå att den här episoden knäcker Carpenters bidrag i första säsongen, den överlägsna Cigarette Burns, men den tillhör helt klart toppskiktet i andra säsongen!

Pelts – Besvikelsen efter första säsongens Jenifer var stor och oron var nog ännu större för ytterliggare ett misslyckande från den forne Mäster Argento. Jag vill dock påstå att min oro var helt obefogad och att det här helt klart är en av andra säsongens höjdpunkter. Meat Loaf är en utmärkt skådespelare och han passar utmärkt in i produktionen som hänsynslös och girig pälshandlare. Det är en intressant historia, som i grund och botten går ut på att de pälsar som tas från ett specifikt område, en helig plats för indianerna, går till en blodig hämnd! Inget originellt eller upphetsande i sig kanske, men det är gjort på ett sånt sätt att det faktiskt blir intressant. Som grädde på moset medverkar också den gamla kultskådisen John Saxon, vilket naturligtvis ger extra pluspoäng i intresse.

The Screwfly Solution – Joe Dantes första bidrag till serien – Homecoming, var väldigt satirisk till sin framställning. Det är något som han inte upprepar på samma sätt här och det är helt klart positivt när man i förväg inte helt kan förvänta sig vad man kommer att bjudas på. Visserligen vet man ungefär vilka riktlinjer en serie som den här innebär för filmskaparna, men i alla fall. Kort sagt handlar den här episoden om ett virus som gör alla män till mordlystna galningar. Frugan och dottern ska således sättas i säkerhet, men mycket mer än så minns jag faktiskt inte, det kan bara tyda på att episoden faktiskt inte satte så stort avtryck i mig. Jag vill dock minnas någon form av sluttwist…

Valerie on the Stairs – Det här är ett klart uppsving för seriens sakapare Mick Garris, som första säsongen gjorde ett avsnitt som absolut inte satte sig i minnet. Här har han iställer valt en historia som ursprungligen kommer från Clive Barkers penna och det är en verklig skillnad. Det är spännande och genomtänkt och faktiskt till och med lite spännande på sina ställen. Grundstoryn behandlar en författare som försöker bli publicerad. Han bor i ett fallfärdigt hyreskomplex och börjar en dag se något märkligt i trapphuset. Nyfiken som han är börjar han undersöka märkligheterna, men ibland är det bättre att lämna saker och ting som de är. Mysteriet tätnar och en av grannarna (Christopher Lloyd) vet mer än vad han först vill medge.

Right to Die – Rob Schmidt är väl inte den mest välkända regissören i seriens historia men satte sitt namn på skräckfilmskartan efter Succén med Wrong Turn 2003. Här har han lyckats med en relativt effektiv historia där man och fru överlever en våldsam bilolycka, han med bara några skrubbsår och hon med totala brännskador över hela kroppen. Han måste nu ta beslutet om hon ska leva eller dö. Detta vävs naturligtvis samman med samhällskritiska värderingar, men också med traditionella hämndaktioner och naturligtvis beslutsångest. Jag finner det helt klart vara ett av de absolut bästa avsnitten i säsong två! Corbin Bernsen (The Dentist) dyker förresten upp i en mindre roll.

We All Scream for Ice Cream – Mer hämnd utdelas i denna episod av Tom Holland. Han har, liksom seriens skapare Mick Garris, gjort ett par halvtaskiga Stephen King filmatiseringar, men ligger också bakom kultrullen Fright Night och slasherrullen Childs Play som definitivt placerade dockor med mördarinstinkt i skräckfilmsfolkets medvetande. Den här historien är väl egentligen ok, men blir ganska ointressant ändå på något vis. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur illa ungdomsgänget behandlade den stackars glassförsäljaren och därför blir hans hämnd också en aning platt. Allt som allt är det väl egentligen ett ok avsnitt, det blir bara för oengagerat för min smak. Lider man av clownfobi kan man kanske uppskatta den här mera.

The Black Cat – Stuart Gordon gjorde ett stabilt intryck redan i säsong ett med Dreams in a Witchhouse, men här fullständigt briljerar han! Historien centrerar sig runt Edgar Allen Poe, som lever en av sina mest berömda historier – Den Svarta Katten. Jeffrey Combs, min gamle favorit, gör ett makalöst jobb i huvudrollen och det är svårt att inte imponeras av hans talanger. Egentligen finns det inte mycket mer att säga om denna episod utan att den utan tvekan tillhör det absoluta toppskiktet av vad man kan göra i en serie med sådana premisser som Masters of Horror. Man har sextio minuter på sig, begränsad budget och måste verkligen leverera. Ibland har avsnitten gömt sig lite bakom komik, men inte här, det här är så fulländat det kan bli!

The Washingtonians – Jag vet att den här episoden av Peter Medak, vars mästerlighet man eventuellt kan ifrågasätta även om han har topprullen The Changeling från 1980 i bagaget, fått utstå en hel del kritik och det verkar som om man antingen älskar eller hatar den historia den vill förmedla. Kanske är det själva sluttwisten som gjort att en del, framförallt amerikaner har jag fått för mig, fått en viss avsmak för ironin i den. Själv skulle jag jämföra den lite med satiren i första säsongens Homecoming. Det är en historia om en stor amerikansk förebild – George Washington, och kannibalism, men även modernare framstående celebriteter får sig en känga, vilket är precis det jag gillar. Jag skrattade länge åt själva slutscenen där hela filmens poäng knyts samman på ett klockrent sätt!

Dream Cruise – Säsongens sista avsnitt av Tsuruta Norio, som får representera Asien i den andra säsongen, är lite längre än alla andra. Cirka trettio minuter längre faktiskt, tyvärr borgar inte det för bättre kvalitet utan snarare för att plågan förlängs med lika lång tid. Serien avslutas med den kanske sämsta episoden och det var väl lite synd. Jag vill inte påstå att arbetet bakom den är halvdant eller att skådespelarinsatserna inte funkar, men det blir ju bara så förbannad tråkig. Det finns ingen nerv i det hela som gör det intressant och det är väl något man får leva med antar jag, man kan inte få allt varje gång!