Tanken var att samla ett antal välmeriterade skräckfilmsregissörer och låta dem berätta var sin historia utifrån de givna förutsättningarna och så skedde. I skrivandets stund existerar två säsonger, eller 26 avsnitt av serien, och jag tänkte ta tillfället i akt att gå igenom dem här – ett efter ett…

/Tommy Söderberg

Incident on and off a Mountain Road – Don Coscarelli, som kanske är mest känd för att ha skapat Phantasm serien, fick äran att öppna serien med den smått hysteriska Incident on and off a Mountain Road. Det är en utmärkt TV-film som kanske inte alltid är det mest skrämmande man har sett, men idogt underhållande och med tillräckligt mycket Coscarelli-humor för att man inte ska kunna ta miste på ursprunget. Det är samtidigt ett inlägg i filmklimatet gällande den nya tidens tortyrfilmer, där kanske Hostel får anses vara referensverket även om den här kanske påminner än mer om Wolf Creek till sin struktur, och faktiskt ganska effektiv. Coscarellis gamle vapendragare Angus Scrimm (”The Tall Man” från Phantasm serien) medverkar I en mindre roll och det känns som om Coscarelli tagit uppdraget på precis så stort allvar som krävs för att skapa ett av seriens säsongens bästa episoder.

HP Lovecraft’s Dreams in a Witchhouse – Kan man få nog av filmatiseringar baserade på verk av HP Lovecraft? Nja, det är väl tveksamt om man frågar mig och jag tycker att Stuart Gordon gör ett riktigt bra jobb här, även om det naturligtvis inte går att jämföra med mannens tidigare tolkningar vad gäller Lovecraft såsom Re-animator, From Beyond, Castle Freak och Dagon. Naturligtvis måste man ha i åtanke att budgetklassen är betydligt lägre i dessa TV-produktioner än vad man är vad vid från mer regelrätta filmatiseringar. Detta innebär dock inte att det är något hafsverk, även om man emellanåt får intrycket av kompromisslösningar. Poängen här handlar snarare om kontrasten mellan dröm och verklighet, eller förnuft och vansinne än den ytliga historia filmen vill berätta.

Dance of the Dead – Med risk för att trampa någon på tårna känner jag mig tvungen att sticka ut hackan och påstå att Tobe Hooper egentligen inte gjort mycket riktigt bra i sin karriär. Med handen på hjärtat är det väl bara att konstatera att om han inte lyckats få till det med Texas Chainsaw Massacre 1974 hade hans karriär varit över innan den började… Nåja, någon mer sevärd film från hans produktion finns det väl. Här lyckas han dock inget vidare och hade det inte varit för Robert Englunds (har inte han börjat dyka upp i mindre och mindre roller i sämre och sämre filmer?) medverkan är det tveksamt om jag hade orkat mig igenom hela. För fans av postapokalyptiska filmer kan det dock finnas ett visst intresse här.

Jenifer – Tvärtemot Tobe Hooper så har Dario Argento en gedigen lista av mästerliga filmer bakom sig vilket gjorde att förväntningarna på den här var skyhöga. Visserligen ligger de flesta av hans bästa filmer några år bakåt i tiden men med en sån rutin som den mannen torde ha, borde detta ändå vara en barnlek för honom att ro i land. Döm av min förvåning när historien var så förutsägbar att jag räknat ut hur den skulle sluta nästan redan innan förtexterna slutat rulla. En massiv besvikelse, men som trots allt bjuder på en del trevligt gore och vore det någon annan som gjort den skulle jag säkert uppskatta den mycket mer. Ett klassiskt fall av överskattning och enorma förväntningar från min sida.

Chocolate – Visserligen är han seriens skapare, men är det inte lite väl förmätet av Mick Garris, som mestadels gjort halvtaskiga Stephen King filmatiseringar, att inkludera sig själv bland skräckens mästare? Att han kanske är mer bekant med TV-formatet än många av sina kollegor är helt klart, men det hjälper inte. Han förmår inte göra något spännande och än mindre skrämmande med sina sextio minuter och ska sanningen fram har inget som helst minne av vad den här handlade om – och det är ju inget bra tecken…

Homecoming – Helt klart en av första säsongens största höjdpunkter, det är också första gången svart humor och samhällsironi introduceras på allvar på något vettigt sätt. Det är Joe Dante som får chansen att berätta en zombiehistoria där de levande döda inte nödvändigtvis är ute efter att äta de levandes kött utan helt enkelt kommit till liv för att rösta i presidentvalet. Likheter med verkliga händelser är slående och jag tror att man uppskattar ironin i betydligt större utsträckning om man är bekant med dessa händelser. Inte särskilt skrämmande, men med eftertanke och humor!

Deer Woman – John Landis är väl visserligen en synnerligen kompetent regissör, men någon skräckmästare har jag svårt att se honom som. Med undantag av kultrullen An Amerikan Werewolf in London har hans karriär mest bestått av komedier. Detta innebär dock inte att han inte lyckas skapa en mycket sevärd film och extra roligt blir det när han refererar till sin egen varulvsfilm i slutscenerna. Storyn går ut på att en polis på dekis undersöker en serie mystiska mord och finner att en gammal indianlegend faktiskt är helt sann, den om hälften kvinna och hälften hjort…

Cigarette Burns – Så var det då dags för nästa stora förväntning, nämligen min allra första favorit – John Carpenter. Liksom i fallet Dario Argento var mina förväntningar uppskruvade på max, men efter Carpenters senaste filmer och med Argentos ”flopp” i bakhuvudet försökte jag vara realistisk. Jag hade dock inte behövt oroa mig då Carpenter levererar första säsongens överlägset bästa bidrag, kanske till och med lika bra som de bästa av hans riktiga filmer. Både storyn och utförande funkar även om det tenderar att bli lite obegripligt ibland. I princip samma story, fast med Johnny Depp på jakt efter en bok, istället för en obskyr film som här, återfinns i Roman Polanskis The Ninth Gate.

The Fair Haired Child – William Malone är väl inte ett så där jättekänt namn i skräckfilmssammanhang, men han har gjort en del TV, ett par episoder av Tales from the Crypt och Freddys Nightmares så han borde väl vara bekant med formatet om någon. Det här är ett lagom krypande avsnitt om offrandet av tolv tonåringar till en demon. Det är pakten föräldrarna till drunknade Johnny slutit med en demon. Allt är inte helt självklart i denna del och man får som tittare reda på lite av historien efter hand.

Sick Girl – Inte heller Lucky McKee är någon stort namn i skräckfilmsbranschen. Före det här bidraget hade han dock gjort den lite annorlunda filmen May och det var väl egentligen allt som behövdes för att får så mycket uppmärksamhet att han blev tillfrågas för det här projektet, då den är mycket bra. Handlingen i korthet går ut på att den lesbiska etymologen för ett mystiskt paket innehållande en hittills okänd insekt. Samtidigt börjar hennes relation med en vacker kvinna ta fart och de blir sambos. Snart smiter dock insekten från lådan och biter den nya sambon, vilket resulterar i en långsam mutation och förändring av dennes kropp. Det är en något långsökt handling och inte en av de bästa episoderna i serien.

Pick Me Up – Men om föregående två namn inte kan räknas som några mästare i genren baserat på tidigare meriter så har I alla fall den här killen – Larry Cohen, en kultstatus som räcker till. Han har till exempel titlar som Q - the Winged Serpent, The Stuff, God Told Me To och det okrönta mästerverket It’s Alive i bagaget. Filmen handlar om en kvinna (Fairuza Balk) som råkar ut för två rivaliserande seriemördare, den ena med sadistisk och beräknande än den andra. Det roliga här är seriemördarnas inbördes relation till varandra och inte nödvändigtvis själva terrorn de åsamkar det kvinnliga offret i och med sina katt och råtta lekar.

Haeckel’s Tale – Den här delen av John MacNaughton (Henry: Portrait of a Serial Killer, The Borrower, Wild Things) har, enligt mitt förmenande, fått ta mycket orättvis kritik. Jag är inte hundra procent säker på vad det egentligen är som folk vänder sig emot men jag tror att det är själva utförandet, och inte storyn som är problemet. Själv är jag mycket förtjust i det sätt filmen presenteras och jag tycker man får sköna vibbar av både klassiska Twilight Zone och Amazing Stories. Lägg där också till att det i högsta grad är ett kostymdrama (kostymskräckis) som utspelar sig i en svunnen tid i gränslandet mellan dröm och verklighet och du har filmen i ett nötskal. Jag gillar denna och ser den som en av höjdpunkterna från den första säsongen!

Imprint – den trettonde episoden i den första säsongen av Takashi Miike kom med enormt höga förväntningar. Den var tydligen för våldsam och för grafisk för att kunna visas i det amerikanska TV-format serien var ämnad för. Tyvärr faller filmen lite i och med de höga förväntningarna och det blir lite krystat. Att filmen innehåller första säsongens mest explicita våldsscener är däremot inget man kan hymla med för det gör den absolut. Det är bara det att jag skulle vilja ha mer… Dock finns det en del intressant att hämta, till exempel att många av skådespelarna inte kunde engelska alls och fick nöta in sina repliker fonetiskt – härma ljuden av orden helt enkelt och att författarinnan till boken som ligger i grunden tycker att filmen faktiskt är bättre än hennes litterära förlaga!

Njutafilms har gjort en kulturgärning och givit ut hela första säsongen på Svensk DVD!

Läs vidare om säsong två här!

Incident on and off a Mountain Road

Incident on and off a Mountain Road

Dreams in a Witchhouse

Dreams in a Witchhouse

Dance of the Dead

Jenifer

Chocolate

Homecoming

Deer Woman

Cigarette Burns

The Fair Haired Child

Sick Girl

Pick Me Up

Haeckel's Tale

Imprint