Fanatisk Film - Recensioner - Four Flies on Grey Velvet

Rocktrummisen Roberto är förföljd av en mystisk man som han till slut väljer att konfrontera. Det uppstår handgemäng som slutar med att mannen dör för hand händer, eller rättare sagt för den kniv som plötsligt finns i hans händer. Långt upp i teatern där händelsen tagit rum finns det någon som tar kort på situationen. Roberto förbereder sig på en utpressningshistoria men inga krav kommer. Det verkar vara någon som är ute efter att plåga honom för att slutligen döda honom. Sanningen är lika hemsk som den är oväntad!

2011-10-29

Läser man på baksidan av den här utgåvan från Studio S Entertainment får man reda på att det här är Argentofilmen ”ingen har sett”. Lyckligtvis har man satt det där påståendet inom citationstecken för naturligtvis finns det folk som har sett den här filmen före den här utgåvans existens. Dock är det, eller har varit tills helt nyligen, en mycket svårinförskaffad film som egentligen bara har funnits tillgänglig som bootleg under många år. Själv gjorde jag min bekantskap med den under en TV-sändning (TV4 om jag inte minns fel) för många år sedan. Jag har allt sedan dess idogt hävdat att det här är en av Mäster Argentos absolut bästa filmer! Om jag hade sett om den tidigare hade kanske min uppfattning ändrats, för det är visserligen sevärt men inte så mästerligt som mitt minne antydde.

Historien är ganska krystad, men det är å andra sidan inget ovanligt när det gäller gialli, den italienska form av thrillers som fångat en hel subkulturs intresse. Det är allt som oftast lösningar på mordmysterierna som ingen hade kunnat räkna med, det ingår liksom lite i kontexten. Vidare finns det inga direkt hisnande kameraåkningar a la Tenebre eller Opera men det är inte poängen heller. Det här är inte en överdådig film på något sätt och det är heller inte några direkt stiliserade blodsflöden heller.

Den är å andra sidan välspelad och innehåller kvinnlig fägring i form av Mimsy Farmer, men inga avklädda scener, inga bara bröst eller något annat som distraherar från historien. Och det är väl den slutsatsen man kan dra. Det här är en enkel film, utan några direkt störande element som kameraåkningar eller något annat spekulativt. Det är en uppvisning i minimalistisk filmskapande och det är faktiskt hur vackert som helst utan att behöva ta till sådana enkla publikfriande metoder.

Nu blir kanske inte filmen den mest spännande heller och misstankarna mot mördarens verkliga identitet är helt frånvarande. Det är inte filmens huvudsakliga mål att skapa spänning på det sättet. Målet är att berätta en historia som trovärdigt som möjligt och det tycker jag man lyckas bra med. Självklart är själva upplösningen väl långsökt men jag tror att man hade blivit besviken om det hade varit annorlunda.

Nu ser jag fram emot en utgåva av filmen som ännu färre har sett – The Five Days of Milan!

Tommy Söderberg