Fanatisk Film - Recensioner - Embodiment of Evil

Josefel Zanatas även känd som Zé do Caixão släpps fri efter fyrtio år instängd i ett fängelse. Personalen som ska frige honom fruktar honom onekligen och förstår hur felaktigt beslutet att släppa honom på fri fot är. Under sin tid i fängelset har han dödat trettio personer men lagen är lagen och lagen säger att han ska släppas fri! Han flyttar in i ett slumområde tillsammans med sina följeslagare eller lärjungar som avgudar honom och hans idealistiska värderingar. De är beredda att dö för honom och han testar deras lojalitet till bristningsgränsen. Han är fortfarande besatt av att hitta den perfekta kvinnan som ska föda den perfekta sonen åt honom och på sätt ge honom evigt liv, men han plågas också av sitt förflutna och sina inre demoner i sin strävan. De hindrar honom dock inte från att tortera och lemlästa sina offer i syfte att hitta den mest motståndskraftiga kvinnan.

2010-10-10

Det här är en helt annan typ av film än de två tidigare filmerna om Coffin Joe. Den utspelar sig förstås många år senare eftersom Coffin Joe har suttit fängslad i fyrtio år och är naturligtvis också betydligt nyare än sina två före gångare At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964 och This Night I Will Possess Your Corpse från 1967. Det är bättre bild och i färg! Men det är inte bara det, den har en modernare ton och det finns också en del komiska inslag, inte minst när det gäller kulturkrocken mellan den man som suttit inspärrad i fyrtio år den modernare värld som nu existerar. Det är också en skräckfilm på ett helt annat sätt än sina två föregångaren, visserligen finns det ett par riktigt bra surrealistiska scener men på det hela taget känns det väldigt konventionellt.

Det finns inte en lika tydlig nihilistisk ton i den här, frågeställningarna är antingen upprepningar från de tidigare filmerna eller inte lika glasklart genomtänkta som förr, vilket är synd. Det känns också som om karaktären Coffin Joe har förändrats en smula. Han har förstås blivit gammal men också ondare, vilket jag inte upplever honom som i de tidigare filmerna där han enbart var egoistisk, nihilistisk, elitistisk och rent av narcissistisk. Han anser ju sig själv vara för betydligt mer än alla andra. Här känns han mer ond och sadistisk än tidigare.

Det finns tillbakablickar till de tidigare två filmerna och det är ju ett bra sätt att koppla ihop historien tycker jag. Och framförallt när hans inre demoner börjar ta form, att påminna publiken om tidigare händelser underlättar betydligt i det avseendet. De äldre filmerna utspelade sig dock på landsbygden medan den här tar plats inne i staden. Det finns förvisso scener med en fantastisk mise-en-scène och några riktigt stämningsfulla ögonblick men överlag är det här en mycket mer konkret film än sina mer abstrakta föregångare.

Det kanske blir lite pretentiöst emellanåt när det gäller filosofin och skillnaderna mellan denna och de äldre filmerna är markant. Här känns det som om José Mojica Marins har sneglat lite på modernare tortyrfilm som Saw och Hostel istället för att gå sina egna vägar. Men de metoder som Coffin Joe utsätter sina offer för, och i synnerhet de kvinnor han testar för att se om de håller måttet, är ganska bestialiska. Det handlar inte längre om spindlar och ormar utan om ren tortyr, och ganska obehaglig sådan också faktiskt. Det är betydligt blodigare än vad det har varit någonsin tidigare. Men det är inte bara Coffin Joe som är våldsam i den här filmen, det känns lite som en betraktelse av ett modernt samhälle som nu hunnit ifatt Coffin Joes och passerat honom. Han är inte längre den extrem som han var i de två första filmerna och hans känns lite malplacerad i några av scenerna. Jag tror det är meningen och att Marins vill skapa en poäng med detta. Samhället har förändrats och är betydligt våldsammare nu än för några tiotal år sedan. Det märks också på de oklädda scenerna i den här filmen som skulle ha varit otänkbara i de två första delarna. Det förekommer inget som man höjer på ögonbrynen för idag och ingen extrem sexualitet eller så men det märks att gränserna har flyttats med tiden.

Skådespelarmässigt, och kanske framförallt från regissören själv, är det ganska rejält överspel, men å andra sidan är det svårt att bedöma framförandet av repliker på ett språk man inte behärskar. Japanska låter ju till exempel mer aggressivt än norska i mina öron och jag vet inte riktigt vilken betoning portugisiska har.

Hur som helst så gillar jag filmen trots att den lider av lite fel och brister. Det finns en närvaro i den och den är tekniskt kompentent gjord, rent av fängslande och intressant, kanske tack var sin mer konventionella framtoning. Det är bara avslutningsscenen som jag inte riktigt tycker är värdig filmen. Det är lite väl mycket kliché över den. Det är egentligen två saker man kan hänga upp sig på där jag kan stå ut med den ena, men den absolut sista scenen i filmen är verkligen inte en värdig avslutning.

Och eftersom jag känner att jag klankat ner mer på filmen än vad jag har hyllat den ska jag utdela ett betyg på den för en gångs skull, vilket jag bara gör på minirecensioner där textmassan är betydlig mindre. Sju nyfödda söner av tio!

Tommy Söderberg