Recensions-exet är sponsrat av



och vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2009-07-15

Jag hade skyhöga förväntningar på den här filmen och är det något man inte ska ha, så är det just förväntningar. Oftast kan man bortse från dessa när man väl ser filmen, men man är ju trots allt inte mer än människa. Hur som helst så levde filmen inte riktigt upp till mina förväntningar. Den var fortfarande väldigt bra men inte det mästerverk jag hade sett för min inre syn. Historien är förvisso stark och gripande och det blir tidigt uppenbart att filmens sensmoral kommer att innefatta att man aldrig kan fly från sitt förslutna eller att folk inte kan acceptera att skulden till samhället faktiskt är betald.

Skådespelarmässigt funkar filmen mycket bra och det känns mer som om man befann sig i filmen än tittade på egentligen. Det är i och för sig inget märkligt eftersom det rör sig om en brittisk film och de brukar kunna fånga in åskådaren på ett helt annat sätt än de amerikanska publikfriande ekvivalenterna.

Själva bakgrunden till Jack (Andrew Garfield), som han heter i sin nya identitet är ganska lik den som berättas i Peter Jacksons Heavenly Creatures eller för den delen franska Don’t Deliever Us From Evil, med skillnaden att det här inte är lika explicit berättat. Dessutom handlar det om pojkar och inte flickor, men det är ju mindre viktigt! Utstötta ynglingar som tar strid på sitt eget sätt mot samhället och som inte verkar plågas av samvete överhuvudtaget.

Den vuxna historien däremot, det vill säga när Jack släppts från samhällets förvar, påminner en hel del om belgiska Ben X. Inte för att vår huvudperson är lika inåtvänd eller autistisk som huvudpersonen i den filmen, men det finns lite av samma typ av oskuldsfullhet eller kanske snarare oerfarenhet av hur samhället egentligen fungerar, det sociala spelet och såna saker. Erfarenheter man behöver för att kunna fungera ihop med andra människor helt enkelt. Men han lyckas som sagt var riktigt bra och han accepteras som en i gänget.

Man kan väl säga att filmen bygger mycket på sina slutscener och de vill jag i möjligaste mån undvika att gå in på här. Dock kan jag konstatera att ett barns oskuldsfullhet förhindrar detta att döma någon på andra grunder än vad som händer i nuet, något som vi vuxna kanske skulle bli bättre på och om man inte skulle se filmen för någonting annat så finns det åtminstone en scen som fortfarande, så här några dagar efter att jag sett filmen, är grymt rörande och lockar fram tårar bara man tänker på den.

Starkt och gripande!

Tommy Söderberg