Första gången jag satte på plattan för att lyssna på vad det egentligen var för chansning jag hade köpt på mig var jag alldeles tagen! Eller åtminstone rejält överraskad över hur mycket musiken egentligen tilltalade mig. Tänk dig att man tar Alice Coopers album Killer eller Love it to Death och korsar det med nittiotalsproducerade The Last Temptation eller Brutal Planet, lägger till lite Zodiac Mindwarp och toppar med lite Sex Pistols så har du ungefär soundet. Det skiljer sig förstås lite mellan låtarna och de inledande spåren Dead Last in the Rat Race och Terrorize You låter klart modernare än 70-talsdoftande Push Comes to Death. Och det är detta sjuttiotalssound som tilltalar allra mest och där det mesta av materialet befinner sig!

Däremot är det lite irriterande i längden att sångaren Mike Trash, som också skrivit det mesta av materialet, envisas med att frasera allting som Alice Cooper. Han låter också lite tillgjort ansträngd vilket förvisso passar musiken men som kan bli lite tröttsamt i öronen efter ett tag. Nu tillhör den här skivan i och för sig inte de längsta i musikhistorien utan nöjer sig med en total längd på strax under trettio minuter så det är väl inget jätteproblem egentligen.

Tyvärr är det dock så att det som initialt verkade vara en riktig höjdarplatta inte klarar av att bibehålla sina kvaliteter över en längre tid. När man lyssnat igenom plattan några gånger inser man att det inte kommer att ge så mycket mer. Det är med andra ord en ganska ytlig platta som inte döljer något mer än vad man först hör vid första genomlyssningen. Detta gör att man tröttnar lite på den och även om det fortfarande är bra och lyssningsvärt så lägger sig de första imponerande intrycken efter några genomlyssningar. Nu tycker jag i och för sig inte att betyget skäms för sig ändå men om man ska specificera något som är till skivans nackdel, förutom det som redan nämnt ovan, så skulle det vara att materialet kanske inte riktigt är tillräckligt varierat. Man vet å andra sidan precis vad man får och det är ju också värt något.

Det är rock ’n roll utan krusiduller!

20091116 - Tommy Söderberg