Alice Cooper
Diskografi

Pretties for You (1969) – Totalt olikt vad man idag förknippar Alice Cooper med och på tok för utflippad musik för min smak. Det finns visserligen en röd tråd i alla konstiga arrangemang och det finns till och med ett par enstaka höjdare, eller låtar som sticker ut från mängden på ett positivt sätt i alla fall. Den som utmärker sig mest i detta avseende är nog Reflected som senare skulle bli en betydligt större hit som Elected! Överlag är det ganska korta låtar, men det gör inget för man är ganska trött i huvudet efter att ha lyssnat igenom plattan några gånger.

På den här tiden var Alice Cooper ett band och inte en Soloartist som idag och bestod så här i början av karriären, förutom av Alice Cooper själv, av Dennis Dunaway, Neal Smith, som förresten var besatt av att ringa till Keith Moon i The Who och fråga hur många trummor han hade och sedan skaffa en mer, Glen Buxton och Michael Bruce vilket bidrar till problematiken om hur man ska arrangera skivorna i skivhyllan, bokstavsordning på A eller C? Nåja, det har ju inget med själva plattan att göra som nog enbart är intressant för riktiga samlare och komplettister! 3/10

Easy Action (1970) – Liksom debuten Pretties For You från året tidigare släpptes den här plattan på Frank Zappas bolag Straight Records och är en ganska flummig platta. Den tar förvisso ett tydligt steg mot det som senare skulle bli större framgångar för bandet men förblir ändock en parantes i sammanhanget. Soundet låter väldigt daterat till sin tidsperiod och en del av harmonierna låter lite grand som The Beatles faktiskt. Inte för att det påminner så mycket musikaliskt om giganterna från Liverpool egentligen och sanningen är väl kanske snarare dem att man producerade skivor med ett visst sound på den tiden likaväl som man gör nu.

Öppningsspåret Mr. & Misdemeanor sticker ut från mängden och liknar mest det som skulle komma att bli det framtida soundet. Det är också den överlägset bästa låten på skivan även om Refrigerator Heaven inte skäms för sig heller. Låtarna är överlag längre här än på debuten och man får väl nästan säga att Below Your Means [6:50] och Lay Down and Die, Goodbye [7:30] får anses vara episka mastodontverk i sammanhanget. Något bättre än debuten totalt sett, men fortfarande inget för alla och envar utan snarare enbart av intresse för komplettisterna! 4/10

Love it to Death (1971) – Det här är plattan som började definiera den musik som man kom att förknippa Alice Coopers tidiga sjuttiotal med. Tittar man på låtskrivarfördelningen upptäcker man att det faktiskt är Michael Bruce som drar det tyngsta lasset och har skapat de låtar som sedermera gått till historien, kanske inte blivit direkta klassiker, men väl som stabila rocklåtar som håller fortfarande, från denna tidiga era. Både Caught in a Dream och Long Way to Go tillskrivs helt och hållet honom. De mest framgångsrika låtarna är dock skriva av hela bandet och visst framförs väl både I’m Eighteen och Is it my Body? som väl närmast kan anses innehålla samma tema som Kiss: Charisma från några år senare, live fortfarande?

Men det slutar inte där. Det finns ytterliggare två låtar som jag själv brukar plocka fram gitarren och spela faktiskt och som tillhör (tillsammans med ovanstående titlar) mina absoluta favoriter genom hela karriären. Nämligen Second Coming, skriven av Alice Cooper själv där han tar på sig rollen som Messias och gestaltar dennes återkomst. Det var säkert mycket upprörande på sin tid att chockrockare blandade in så pass religiös teman i sina framföranden även om det idag framstår som ganska lamt, och Ballad of Dwight Frye. För de som inte vet vem Dwight Frye var så kan jag avslöja att det var en skådis känd för att ha spelat, mer eller mindre, plågade rollkaraktärer under universals klassiska monsterfilmsera på 30-talet. Det är ganska ironiskt att dessa båda låtar sätter sig så hos mig och att de dessutom går ihop och flyter in i varandra utan att det egentligen finns något slut på Second Coming. Hur som helst är det här den första plattan att räkna med och man kan utan vidare ignorera de två första installationerna om man inte som jag är fanatiskt intresserad av en komplett samling. 7/10

Killer (1971) – Precis som på förra plattan – Love it to Death står det helt klart att det är Michael Bruce kompositioner som är de mest musikaliska och renrockiga. Han är inblandad i samtliga spår på den här plattan som jag tycker är en av de allra bästa från den tidiga perioden. Nu betyder inte detta att det finns en enhetlighet som gör att man hinner bli trött på soundet eller att alla låtar stöpts i samma form, även om detta är mer sant här än på förra plattan. Minst fyra av de totalt åtta låtarna har stått emot tidens tand och framstår som totalt tidlösa och låtar som kommer at hålla hur länge som helst.

De mindre framstående låtarna som Yeah, Yeah, Yeah och You Drive Me Nervous kommer dock till sin rätt när man lyssnar igenom plattan. Det är inte lika omedelbart klatschigt som de stora klassikerna Under My Wheels eller Be My Lover, men det är väl kanske det som deras storhet ligger i också, de har inte hunnit bli så otroligt sönderspelade som dem.

Vidare finns det uppgifter som tyder på att Desperado skulle vara skriven med Jim Morrison i åtanke och om man lyssnar på texten är det väl inte helt orimligt. Det finns å andra sidan uppgifter som tyder på andra inspirationskällor också och hur det ligger till med den saken egentligen är det väl upp till de lärde att debattera om. Hur som helst är det genomgående ganska mörka texter på det här albumet. Texter som belyser människans mörka sidor och de avslutade låtarna Dead Babies (min absoluta favorit från plattan) och titelspåret Killer är inget undantag. – 9/10

School’s Out (1972) – Innehåller väl det mest uttjatade titelspåret av alla? Jag har aldrig varit något jättefan av den här plattan även om jag alltid uppskattat just School’s Out och den är ju bara tvungen att ha med i skolavslutningssammanhang. Musikaliskt är det ett eller ett par steg ifrån den klassiska rocken, som framförallt Michael Bruce bidragit med under de förgående skivorna. Det är betydligt jazzigare och det låter till och med som om det vore blås på den lite från och till. Jag förmodar att det är keyboard egentligen, men det är ju tanken som räknas.

Nåja, förutom titelspåret hittar man flera andra riktigt bra låtar även om de inte håller någon direkt hitkvalitet. Trilogin: Luney Tune – Gutter Cats Vs The Jets – Street Fight är riktigt bra och skön att lyssna på men det låter inte som Alice Cooper och det är väl det man kan ha emot den här plattan. Det känns lite som en återgång till de första två plattorna experiment och Blue Turk, som kanske är min favoritlåt på plattan har i princip stulit hela sitt basgångsintro från Andra plattan Easy Actions låt Mr. & Misdemeanor. Hur jäkla bra som helst! Överlag vill jag nog dock hålla den här skivan som en parantes i Alice Coopers karriär och säkerligen mycket intressantare för de som vill göra en djupdykning i diskografin än de som vill upptäcka det som är representativt för Alice Cooper, även om det här början till den teatraliska stil som sedan kom att bli mer och mer synonymt med sångaren. – 5/10

Billion Dollar Babies (1973) – Den här plattan är i mångt och mycket en musikalisk återgång till soundet på Killer och Love it to Death och kanske den bästa plattan i Alice Coopers historia. Åtminstone om man selekterar ut bandet från soloartisten. Uppenbarligen har Michael Bruce fått mer att säga till om igen och han är inblandad i alla låtar utom två - det briljanta öppningsspåret Hello, Hooray, som kanske är den bästa öppningslåten av alla och avslutningen, den teatraliska I Love the Dead som avslutar plattan. Man märker överlag att det här är ett steg mot en mer teatralisk approach och låtar som Mary-Ann borgar också för kommande musikal-idéer.

Det släpptes inte mindre än fyra singlar från albumet, vilka alla är stora klassiker idag. Nämnda Hello, Hooray, Elected, som egentligen fick sitt ursprung redan på första plattan – Pretties for You, No More Mr. Nice Guy, som kanske är den låt som än idag förknippas mest med Alice Cooper och som det spelats in mängder av covers av, allt ifrån Megadeth till Pat Boone, och titelspåret Billion Dollar Babies, som är en duett med Donovan.

Det utforskas texter som passar utmärkt att visualisera på scen och många av dem framförs live än idag. Giljotinen och Alice Coopers skenavrättning som ackompanjerar I Love the Dead är bland de mest kända akterna i scenshowen överhuvudtaget och Sick Things, där Alice brukade ta fram ormen verkar vara en naturlig utveckling av My Stars som fanns med på förra skivan School’s Out. Hur som helst är det här utan tvekan ett essentiellt album som bör finnas i varje musikälskares samling och en definitiv referenspunkt i det musikaliska sjuttiotalet! – 10/10

Muscle of Love (1973) – Det här albumet är ett av dem som helt klart har fått stå i skuggan för större framgångar, men det innebär inte att det här inte är en riktigt bra platta ändå! Det är den sista med det riktiga bandet och en temaplatta som behandlar tonårsaggressioner och tillhörande ångest. Vinylversionen av skivan, för oss som är tillräckligt gamla för att komma ihåg dem, var förresten en riktigt cool sak, med skivan liggande i en wellpappslåda istället för ett reguljärt konvolut.

Nåja, musikaliskt påminner det en hel del om de bättre plattorna, föregående Billion Dollar Babies och Killer, men känns många gånger mer pretentiös än vad de plattorna gör. Samtidigt verkar det finnas hur mycket glimt i ögat som helst på en del låtar såsom Working up a Sweat och Never Been Sold Before. Det känns överlag som mycket musikalinspirerat och jazzigt, och kanske mindre renrockigt än de traditionella Michael Bruce låtarna som jag talat mycket om tidigare. Han är fortfarande inblandad i många av låtarna och har skrivit fyra av dem tillsammans med Alice Cooper. Som för övrigt är den här plattans ständige upphovsman och är inblandad i allt!

Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, det finns inga direkt hittar på skivan och det var väl bara Teenage Lament ’74 som letade sig in på några listor överhuvudtaget även om Muscle of Love också släpptes som singel. Detta gör att, medan det här egentligen är ett alldeles utmärkt album, man inte riktigt får fram den där sista gnuttan som behövs för att placera det på de allra högsta piedestalerna. Det får helt enkelt nöja sig med att bli omsprunget och placera sig en bit längre bak i kön. Ett speciellt hedersomnämnande måste dock ges till Man With The Golden Gun, som skulle bli ledmotivet i Bondfilmen med samma namn, och den är faktiskt riktigt bra och passande i sammanhanget, men producenterna ändrade tydligen sig i sista stund… – 7/10

Welcome to my Nightmare (1975) – Eftersom den förra plattan Muscle of Love var den sista med bandet är det här följaktligen det första soloalbumet från Alice Cooper. Det är en temaplatta vars tema torde vara ganska uppenbart och jag vill dessutom påstå att det är den här, mer än någon annan skiva, som än i denna dag är mest förknippad med Cooper – skräckrockaren!

Temat är som sagt uppenbart och fungerar mycket bra, det är väl bara ett par låtar som jag personligen inte riktigt får ihop med mardrömmen, Department of Youth och Escape kanske, men det betyder ju inte att det inte är riktigt bra musik som kan avnjutas både i albumets sammanhang och på egen hand. Det händer väl inte så ofta att jag sätter på Escape förstås…

Det märks tydligt att låtarna är skrivna för en show och det är under stundom mycket teatraliskt. Dick Wagner och Steve Hunter, som tidigare medverkat på några av bandets tidigare plattor spelar gitarr och producenten Bob Ezrin, som även hade arbetat tidigare med Alice Cooper medverkar också som musiker. Det roligaste är nog förstås att man fått med Vincent Price på plattan och han gör ett riktigt riktigt bra jobb med den recentation han får att jobba med. Man blir nästan lite rädd när han mer och mer excentriskt propagerar för den svarta änkans försträfflighet i övergången från Devils Food till The Black Widow!

Vi presenteras också för karaktären Steven, som även finns med på några av Coopers senare album och som representerar första person i den här berättelsen, för det är en sammanhängande historia det handlar om och som grädde på moset några riktiga klassiker! Både Cold Ethyl, som implicerar nekrofili lika väl som I love the Dead gjorde på Billion Dollar Babies-plattan med fantastiska omskrivningar som She's cool in bed/she's gotta be 'cause Ethyl's dead eller one thing no lie/Ethyl's frigid as an Eskimo pie och Only Women Bleed som bland andra Lita Ford spelat in en cover på, finns med på den här plattan. Till mina egna favoriter hör bland annat den jazziga och synnerligen musikalinfluerade Some Folks och den tivoli- eller barnviseinspirerade Years Ago och jag kan inte nog rekommendera den här klenoden. – 10/10

Alice Cooper Goes to Hell (1976) – Det här albumet följer ungefär samma musikaliska linjer som det legendariska föregående albumet Welcome to my Nightmare och låtarna känns skrivna med eftertanke på hur se ska kunna framföras på scen. Det är teatraliskt och skulle passa på vilken musikalscen som helst, åtminstone så länge det handlar om en sorts rockmusikal. Dock måste det tilläggas att det inte finns några direkta klassiker på den här plattan, åtminstone inte om man ignorerar titelspåret Go to Hell. Det innebär som vanligt inte att man inte hittar riktiga höjdare, för även om smått obskyra You Gotta Dance och I’m the Coolest, som känns som en ytterst ironisk betraktelse inte helt olik vår egen Mats Rådbergs Det är inte lätt att va’ ödmjuk, kanske inte tillhör toppskiktet i Alice Cooper karriär men rocklåten Didn’t We Meet och balladen I Never Cry, som dessutom lyckades ta sig en bra bit upp på listorna, är definitivt det! Samtliga låtar, förutom I’m Always Chasing Rainbows är förresten skrivna av Alice själv tillsammans med Dick Wagner. Bob Ezrin producerar och är också inblandad i de flesta kompositionerna.

Vad har vi mer då? Tja, det går ju helt enkelt inte att ogilla Give the Kid a Break, där Alice utnyttjar sina teatraliska färdigheter och gör en duett i helvetet med sig själv. Det är förstås, liksom resten av plattan, inte utan humor och det är kanske det som gör Alice Coopers temaplattor så bra, att det finns en värme bortom pretentiöst dravel och även om det inte alltid når ända fram, som i smått överdrivna musikallåten I’m Always Chasing Rainbows som övergår till Going Home, finns där alltid en viss självbetraktelse inbakad. Det är kanske mer sant än någonsin på det här albumet förresten, som tydligen handlar väldigt mycket om Alice egen alkoholism. Titlar som Guilty, förstärker detta även om melodiösa ballader som Wake Me Gently kanske inte har så mycket med saken att göra. Ingen kan dock ta ifrån Wish You Were Here dess kvalitéer och även om det här inte är en platta som hamnar i det absoluta toppskiktet, varken när det gäller Alice karriär eller sjuttiotalet i stort är det ett stabilt album som torde tilltala dem som intresserar sig för typisk rockmusik från just den här perioden. En musikalisk bagatell kanhända, men en väldigt bra sådan trots allt! Avslutas med något (Going Home) som skulle kunna vara ett preludium inför den kommande From the Inside, men nu överanalyserar jag… – 7/10

Lace and Whiskey (1977) – Det här tillhör ett av albumen jag inte lyssnat så där rysligt mycket på, det ska erkännas. Jag vet inte riktigt varför, för när man sätter på det och lyssnar så är det faktiskt ganska bra även om jag kanske inte i första hand förknippar musiken med Alice Cooper. Det mesta materialet är, liksom på förra plattan, skrivet av Cooper själv tillsammans med Dick Wagner och plattans producent Bob Ezrin och man känner väl egentligen igen den musikaliska utvecklingen trots allt. Det finns musikaliska utsvävningar i både Rockabillyinfluerade Ubangi Stomp och mer traditionell rock i Damned If You Do och plattan genererade till och med en hit! – You and Me som självaste Frank Sinatra har gjort en inspelning av. Vidare så framförde Alice Road Rats ett par år senare i filmen Roadie, inte kanske för att det är den bästa eller mest representativa låten från plattan, men den passar onekligen in i det filmkonceptet!

Liksom de föregående plattorna är också humorn och självironin närvarande och om den förra skivan behandlade Alice alkoholism är det ingenting mot vad han gör här (Lace and Whiskey – Duh!) och jag gillar särskilt temat I Never Wrote Those Songs eller King of the Silver Skreen.

På det hela taget kanske en av Alice svagaste plattor åtminstone så långt i karriären och mer intressant för de riktiga fansen än som allmänt vedertagen klenod och det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska bli riktigt nöjd. 6/10

From the Inside (1978) – Det här är en av mina absoluta favoritplattor och teman är egentligen precis vad det låter som. Skivan handlar nämligen om de olika karaktärer Alice träffade när han lade in sig själv på Betty Ford kliniken, det sägs i alla fall att det var denna berömda facilitet som begagnades för ändamålet, men helt säker kan man ju aldrig vara, för att slutligen få bukt på sitt alkoholmissbruk. Det sägs att Alice konsumerade två backar Budweiser och en flaska whiskey om dagen, men jag undrar om inte det är en skröna…

Nåja, Här har han i alla fall tagit hjälp av textförfattaren Bernie Taupin, som kanske är mest känd för sitt samarbete med Elton John och resultatet blir riktigt lyckat! Karaktärerna som låtarna handlar om är riktigt skruvade och totalt olika från varandra, man kan verkligen säga att det finns ett riktigt persongalleri. Jag tycker också att det rent musikaliska håller ihop mycket bättre här än på de föregående plattorna Lace and Whiskey och Alice Cooper Goes to Hell. Det finns en annan kontinuitet i låtarna och det är också en väl avvägd blandning av ballader och upptempolåtar.

Vi möter Vietnamveteranen Jackknife Johnny och konfronteras med dennes problem, sexuell frustration i Nurse Rozetta där en Guds man har köttsliga begär och allmänt vårdslöst levnadsätt i Serious. Balladen Millie and Bille är en av de bästa genom hela karriären och dessutom en duett med Marcy Levy. Allt som allt ganska olika låtar, men som jag nämnde tidigare passar väldigt bra ihop. Det finns en nerv i det hela som är väldigt intressant och närvarande nästan i alla låtarna, Det är väl egentligen bara titelspåret From the Inside, som känns lite radiovänlig, förutom plattans andra singel då kanske – How You Gonna See Me Now? – 9/10

Flush the Fashion (1980) – Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken på den här plattan, delvis är det en återgång till det tidiga, och mer garagerocksinspirerade soundet. Samtidigt känns det modernt – New Wave, kanske beroende på att det faktiskt var en helt ny approach för Alice vid tidpunkten. Jag kan väl inte säga att jag direkt älskar den här plattan och ser den mest som ytterliggare en parantes i Alice karriär. Låtar som singlarna Clones (We’re All), Talk Talk eller min personliga favorit på skivan Pain, förmår inte lyfta plattan förbi medelmåttighetens träsk och det är för mig en smula förvånande att den blev mer kommersiellt framgångsrik än de föregående plattorna. Pain framfördes förresten också i filmen Roadie som kom samma år. Jag gillar verkligen när man tar en känsla och skriver en text i första person kring det. Lite på samma sätt som Rolling Stones Sympathy for the Devil eller för den delen Lars Forsells Djävulens sång som Cornelis Vreeswijk förevigat.

Tyvärr finns det, åtminstone inte för min del, några andra riktiga höjdare på albumet och det blir mest en jämntjock smet som kommer ur högtalarna. Leather Boots sticker kanske ut lite från mängden med sina popiga influenser. Eller Aspirin Damage med den mer traditionella svarta humorn som kantat så många tidigare låtar. Aspirin Damage, Aspirin Damage/Kills the pain, Destroys the Brain.

Något som känns lite speciellt för den här plattan är dock att alla, eller åtminstone väldigt många av låtarna följer direkt på varandra eller går in i varandra rent musikaliskt. Det är ett ganska kul grepp och gör att det blir mer kontinuitet i framförandena. Men det ändrar dock inte min uppfattning och ovanstående kommentar om medelmåttighet står fast. Det här är helt enkelt inget annat än en parantes i det totala retroperspektivet! – 5/10

Special Forces (1981) – Åter igen en naturlig utveckling för Alice där man behåller valda delar av soundet från föregående den plattan Flush the Fashion och lägger till och förändrar så pass mycket att det ånyo blir intressant och känns nytt och fräscht. Och redan inledningsspåret Who Do You Think We Are? vittnar om medryckande musik som känns lite mer hårdrock än de föregående albumen faktiskt. Tyvärr måste jag säga att detta faktiskt är plattans i särklass starkaste låt och det är lite tragiskt att den hamnar först och således dräper lite av det som skulle kunna ha blivit ett riktigt bra album. Samtidigt kan denna låt inte finnas någon annanstans än som just inledning… Man kan väl inte få allt förmodar jag.

Det finns inga direkta hits på skivan även om You Wan’t It, You Got It och covern Seven & Seven Is både blev singlar. Jag tycker inte det är något speciellt utmärkande med dem och ganska ordinära låtar faktiskt. Dock måste jag säga att det här albumet är ett steg i rätt riktning och klart bättre än det föregående. Faktum är att när jag började skriva på den här diskografin, och inte hade alla plattorna i fullt färskt minne, så hade den här fullständigt trillat bort. Jag har egentligen ingen som helst aning om hur det lät – förutom inledningsspåret då!

Det finns dock, som vanligt, ett par riktigt bra låtar! Främst gäller detta Skeletons In the Closet, som har den där spökliga musikalkänslan som bara Alice klarar av att leverera. Det känns lite Welcome to My Nightmare och jag kan inte se något negativt i det! Det finns också lite musikaliskt experimenterande i You Look Good in Rags, som jag verkligen uppskattar. Det här är fortfarande en parantes i karriären men helt klart bättre än vad som presterades på Flush the Fashion! Det finns förresten ett elfte spår listat på skivan – Look at You Over There, Ripping the Sawdust From My TeddyBear, men den plockades bort innan utgivningen. Den finns tillgänglig på samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper. – 6/10

Zipper Catches Skin (1982) – Det här är ett ganska rätt fram album som inte döljer några direkta överraskningar. Musikaliskt låter det lite som om Michael Bruce är tillbaka och hjälper till med kompositionerna, men så är alltså inte fallet. Däremot så är Dick Wagner tillbaka och spelar gitarr och har även haft ett finger med i spelet vid skrivandet av ett par av låtarna.

Det finns inga direkt hits på skivan, åtminstone inte om man menar i någorlunda kommersiell mening men plattan innehåller ändå flera av mina favoritlåtar med Alice: Make That Money (Scrooge’s Song), I Am the Future som fick en plats i kultrullen Class of 1984 samt de tre nästan sammanhängande låtarna Adaptable (Anything for You), I Like Girls och Remarkably Insincire som inte bara hänger ihop musikaliskt utan även textmässigt. Den enda låten som egentligen sticker ut ordentligt är väl No Baloney Homosapiens och det är inte i någon positiv bemärkelse! Textmässigt är det bland det mest komiska som någonsin kommit från Alice och med låttitlar och textrader som I’m Alive (That was the Day My Dead pet Returned to Save My Life). Men det går aldrig till överdrift eller saknar charm och jag gillar verkligen den här skivan, det är fortfarande en bagatell i karriären liksom de två föregående plattorna Special Forces och Flush the Fashion men som ligger rätt på tidsaxeln och fungerar som något slags länk mellan den gamla goda tiden och det mer moderna sound som snart skulle komma! – 7/10

DaDa (1983) – Det här var faktiskt det första albumet jag någonsin köpte av Alice Cooper och det kan inte ha haft särskilt många år på nacken vid tillfället heller. Jag minns att jag egentligen inte hade någon koll på hur Alice Cooper egentligen ”skulle” låta men att jag blev en smula förvånad över det ”mesiga” soundet. Sedan dess har skivan växt och jag gillar den verkligen. Jag förstår mig fortfarande inte riktigt på öppningsspåret, men tycker kanske inte längre att det enbart består av olika ljud och en intervjuande röst, som om någon befann sig hos en psykolog. Eller ja.. Rösten finns ju kvar, men jag tror jag förstår den bättre nu, i vuxen ålder. Det är denna inledning som sätter tonen för resten av skivan, som enligt mig handlar om olika former av mentalt handikapp, schizofreni eller galenskap.

Bob Ezrin producerar igen efter ett uppehåll på några album och man får säga att han gör ett bättre jobb än Alice själv tillsammans med Steve Tyrell på förra plattan Zipper Catches Skin. Han är också inblandad i en hel del av kompositionerna och introt, tillika titelspåret DaDa är helt och hållet hans skapelse. Musikaliskt tycker jag inte riktigt att det här passar in mellan Zipper Catches Skin och den senare Constrictor, men det är trots allt bra låtar, kanske bland de bästa i många avseenden även om det inte finns några direkta hits här heller (jag börjar bli som en skivan med hack i nu tycker jag).

Enough’s Enough är en medryckande pop-rock låt som passar mig som handen i handsken och Former Lee Warmer är en av mina absoluta Alice-ballader, tillsammans med Millie and Bille från From the Inside, någonsin! Sedan följer lite konstigare tongångar och allt är förstås väldigt teatraliskt, precis som det ska vara! Dock framförs ingen av de här låtarna live och har heller aldrig gjorts, vilket jag tycker är lite synd. Visst, det passar kanske inte riktigt in i något annat koncept än det som finns just på den här skivan, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att I Love America skulle kunna fungera utmärkt live! Det är nog den mest teatraliska av alla låtar och det är roligt att höra hur Alice driver lite med de amerikanska idealen.

Men hur mycket jag än gillar det här låter det inte ”Alice” i mina öron och det är väl en smula ironiskt att den mest typiskt låtande Alice-låten Fresh Blood faktiskt är den svagaste på albumet, åtminstone för min del. Hur som helst så är det här en av mina favoritbagateller från Alice karriär (se där, nu upprepade jag mig igen) och värd ett relativt högt betyg! – 8/10

Constrictor (1986) – Efter DaDa tror jag faktiskt att jag köpte det här albumet något eller några år senare, vilket gjorde mig totalt hooked på Alice Cooper. Det är egentligen lite märkligt för det här albumet låter inte som något av de tidigare och är en kollaboration med gitarristen (och muskelberget) Kane Roberts som, om man läser lite på skivomslaget även spelar bas, keyboard och trummor på skivan. Ja, så hojtar han ju lite i bakgrunden också förstås!

Stilen är mycket mer hårdrock än någonsin och det var väl kanske det som passade mig just i den tiden av mitt liv. Det var tufft och fräckt och texterna behandlade ungefär samma sak som de filmer jag gillade att se vid tillfället (och fortfarande gör faktiskt). Mycket våld och aggressiva teman, men det hindrar ju inte att den första rockrockaren Teenage Frankenstein behandlar utanförskap i någon form. I’m a kid on the block, with my head made of rock and I ain’t got nobody med fortsättningen i bästa Alice-stil I’m a state of the art, got a brain à la carte, I make the babies cry. En utmärkt inledning på plattan och en av de allra bästa låtarna också, riffet sätter sig lätt och det var också en av de tre låtar från plattan som framfördes live under turnén – The Nightmare Returns.

Men även om det bara framfördes tre låtar från plattan på den initiala turnén finns det betydligt mer att hämta här. Thrill My Gorilla och Life And Death of the Party känns lite mer som vanlig rock, åtminstone den senare och det gör väl egentligen Crawlin', som tillhör plattans svagaste låtar tillsammans med Give It Up och Trick Bag också. För den som är intresserad låter så Trick Bag misstänkt lik första versionen av He’s Back (The Man Behind the Mask) som finns att hitta i samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper.

Albumversionen av He’s Back (The Man Behind the Mask), som ju blev ledmotivet till slasherfilmen Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives blev förresten en riktigt stor hit i Sverige och toppade listorna. Jag är inte helt hundra procent säker men det verkar som om det var det enda landet den slog i. Hur som helst gillar jag den även om den har lite discorötter. Den absoluta favoriten är nog förstås The World Needs Guts, som är så där härligt motsträvig att man inte kan låta bli att gilla den som revolterande ungdom. Numera får jag väl skylla på nostalgivärdet i det hela..

Som helhet funkar plattan mycket bra, den spretar inte på en massa olika håll och innehållet känns genomtänkt, nästan formgivet och pendlar mellan nästan tidstypisk hårdrock och radiorock. Det är definitivt ett album som definierar Alice Coopers återkomst till musikbranschen och faktiskt riktigt bra! – 8/10

Raise Your Fist and Yell (1987) – Musikaliskt sett är det här ett ännu hårdare album än föregångaren Constrictor där samarbetet med Kane Roberts fortsätter! Även textmässigt ligger det mer fokus på våld och jag tycker det passar väldigt bra ihop med musiken. Plattan inleds med hitten Freedom, vars text kanske kan anses vara tämligen klyschig men samtidigt uppfriskande kritisk på hemlandet USA. Visserligen är det med glimten i ögat, som Alice behållit i stort sett under hela sin karriär. Självironi, eller kanske snarare en reflektion över omvärlden uppfattning om Alice får vi redan i inledningen till andra låten Lock Me Up: Alice Cooper, you have been accused of mass mental cruely. How do you pleed? Guilty! Hahaha! Töntigt? Ja kanske, men ack så underhållande och precis i linje med karaktären Alice.

Ett par svaga låtar innehåller albumet förstås, med Give the Radio Back i spetsen. Den görs förstås på Alice Cooper manér och rimmet Give the radio back to the maniacs och den övriga texten kanske kan tolkas som att olika radiokanaler spelar för mjäkig musik. Det finns säkert andra tolkningar också och jag ska villigt erkänna att min tolkning inte är helt logisk i alla led i texten.

Filmmusik återfinns ånyo på den här skivan – John Carpenters Prince of Darkness som Alice också har en cameo i. Texten speglar filmen ganska bra och jag gillar verkligen låten. Jag tycker den här skivan totalt sett är snäppet bättre än föregångaren och det verkar också finnas en liten historia eller trilogi inbakad framåt slutet om en galning som inte kan hålla isär verkligheten från de splatterfilmen han tittar på. Detta kulminerar i avslutande Roses on White Lace som inte är riktigt lika vacker som titeln antyder och har mer gemensamt med ultragore-filmen Flowers of Flesh and Blood och där huvudpersonen inte riktigt kan skilja på blod och på vackra rosor… – 8/10

Trash (1989) – Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer alster om realationer av olika slag. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10

Hey Stoopid (1991) – Tanken med den här var förmodligen att försöka återupprepa succén med förra albumet Trash, helst toppa det naturligtvis, men jag tycker inte att det når ända fram. Det blir för kommersiellt och för tillrättalagt för att vara riktigt trivsamt i mina öron. Det blir helt enkelt tråkigt och förutsägbart och det brukar väl aldrig Alice vara?

Visserligen ryms det några riktiga topplåtar på plattan, som också letade sig ut på singlar – titelspåret Hey Stoopid och Love is a Loaded Gun tillhör mina favoriter medan Feed my Frankenstein, som också blev singel faller under de mer negativa aspekterna av skivan. Det är i stort sett samma struktur på samtliga låtar, med vissa undantag naturligtvis, det börjar lite småmysigt med sparsaminstrumentering för att sedan bygga upp någon form av crescendo i refrängen. Det funkar väl på någon låt då och då men här blir det alldeles för tjatigt. Dock ska sägas att när jag lyssnade igenom den för andra och tredje gången för att fräscha upp mitt minne kring den inför den här diskografin så växte många av låtarna betydligt. Den kanske behöver mera tid bara?

Förutom nämnda låtar faller Might as Well be on Mars inom ramarna för mina favoriter från plattan även om jag kanske inte riktigt tycker att den står sig i konkurrensen med allt annat som Alice gjort genom åren. Desmond Child är åter igen inblandad i kompositionen av den och det är kanske det som gör att den höjer sig lite. Han står dock inte för producentrollen denna gång och det märks lite. Det är som sagt lite småtråkigt och det lyfter aldrig riktigt. Gästartister finns det dock gott om och man kan nämna Joe Satriani, Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Slash, Steve Vai och Ozzy Ozbourne i detta sammanhang. En extra eloge måste också utfärdas eftersom Alice Coopers karaktär Steven åter finns med i avslutande låten Wind-Up Toy. – 6/10

The Last Temptation (1994) – Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Brutal Planet (2000) – Som synes gick det hela sex år mellan det föregående albumet The Last Temptation och den här och det är förstås en fasansfullt lång tid i sammanhanget. Men lika långt som det är emellan albumen, lika stor skillnad är det rent musikaliskt mellan dem. Om The Last Temptation var och nosade lite i utkanten av Heavy Metal så har Alice tagit steget fullt ut här! Redan i inledande titelspåret bjuds vi på ett mycket mörkare sound än någonsin tidigare och det tar några genomlyssningar innan man blir riktigt överens med musiken.

Även texterna är mörka och speglar väl lite plattans tema också. Det är en mörk värld vi lever i (enligt skivan) men även om det är jämmer och elände finns det mer glimt i ögat här än vad det gjorde på föregående The Last Temptation som kanske tyckes lite mer pretentiös än vad Alice någonsin varit tidigare och tonen sätts genast med de inledande textraderna av titelspåret Brutal Planet: We're spinning round on this ball of hate/There's no parole, there's no great escape/We're sentenced here until the end of days/And then my brother here's a price to pay och vi befinner oss i jämmerdalen…

En kul grej är också att Alice återknyter till både den förra plattan och även ännu tidigare material via textrader och annat. I låten Gimme förekommer till exempel textraderna There is one thing/I mean everything has a price/I really hate to repeat myself/But nothing's free som bara måste vara en hänvisning till den föregående plattans Nothing’s Free och i It’s the Little Things tar man steget fullt ut med I'm on some thin ice/You push me too far/Welcome to my nightmare/No more Mr. Nice Guy.

Men mestadels handlar det alltså om mörka texter i en mörk värld och våldet är på en nivå som minst sagt tangerar den som Raise Your Fist and Yell hade. Cynismen är tydlig och ibland förklarande som i Wicked Young Man: It's not the games that I play/the movies I see/the music I dig/I'm just a wicked young man även om det kanske går att tolka på andra sätt också. Min personliga tolkning ligger kanske närmare mig själv än något annat och jag menar på att det kanske inte är de yttre omständigheterna som formar en utan tvärtom. Man är den man är och därför tittar man på en viss typ av film eller lyssnar på en viss sorts musik. Jag tror inte man påverkas av detta till den milda grad att man begår våldsbrott men detta har redan stötts och blötts så länge att jag knappast tänker redovisa någon universal lösning på problemet här!

Slutligen måste jag bara ta upp plattans svarta får, inte för att den skulle vara sämre än det övriga materialet på något sätt, snarare tvärtom, utan för att den avviker lite från konceptet – åtminstone musikaliskt. Take it Like a Woman flirtar lite med Alice i sina tidigare dar och skulle nästan kunna ses som en fristående fortsättning på Only Women Bleed som ju blev en hyfsat hit en gång i tiden och numera måste räknas som en av Alice stora klassiker. Det är plattans kanske bästa låt även om den kommer till korta när det gäller effektiv hook. I det avseendet vinner nog Sanctuary….

Hur som helst vinner den här plattan på att lyssnas igenom några gånger för första gången var jag onekligen besviken på den. Numera tycker jag dock den är riktigt bra även om den på intet sätt kan räknas till toppskiktet i diskografin. – 6/10

Dragontown (2001) – Dragontown är tydligen den värsta platsen på Brutal Planet så det passar ju bra att den här skivan kommer precis efter den. Många teman känns igen och om Brutal Planet var ett musikaliskt steg mot Metal så är det inget mot vad som åstadkoms här. Det är Industriell Heavy Metal så det skriver om det och redan i inledande Triggerman avslöjar den distade rösten att det här kommer att bli något som Alice inte alls sysslat med tidigare.

Det är rätt jobbigt att lyssna på enligt min mening och fast jag lyssnat igenom skivan, både när den var ny, och ett antal gånger i samband med den här texten är det inget som sätter sig så där jättemycket. Självklart har den dock växt och flera av låtarna är faktiskt ganska trevliga om man bara tar sig tid att lyssna på dem, Men det finns som sagt ett problem med igenkänningsbarheten. Alice röst tar man inte fel på, men det finns för få hookar i musiken. Några passager sticker väl ut och Metal-Rockabillyn Disgraceland tar man heller inte fel på men på det hela taget blir det tråkigt och aningen intetsägande. Jag gillar förstås Every Woman Has a Name, som är plattans enda egentliga ballad. Alice får verkligen tillfälle att bevisa att han faktiskt kan sjunga och om förra plattans Take it Like a Woman flirtade med Only Women Bleed så flirtar den här på… Ja, just det – Take it Like a Woman!

Även It’s Much Too Late andas lite klassiska Alice-vibbar rent musikaliskt men förmår inte lyfta upp albumet till en nivå som jag skulle trivas riktigt ordentligt med och jag får faktiskt viss förståelse för varför det här var den sista plattan jag köpte med Alice direkt när den var nyutkommen. – 5/10

The Eyes of Alice Cooper (2003) – Jämför man med de två föregående albumen från Alice Cooper: Dragon Town och Brutal Planet, finner man ett helt annat sound på den här skivan. Inledande What Do You Want From Me? Påminner mig mer om den gamla goda tiden och ska jag jämföra sound får jag nog göra det med Killer eller Love it to Death. Självklart är det här ett modernare sound än vad man finner på de plattorna och passar onekligen in i 2000-talet, men principiellt kan man ändå jämföra tycker jag.

Även textmässigt känns det som den här plattan har mer med de äldre verken att göra. Between High School & Old School behandlar väl lite av samma sak som gamla klassiska I’m Eighteen från Love it to Death, där steget in i vuxenvärlden avhandlas, eller så är det helt enkelt en reflektion av Alice musik, som i och med det här albumet kanske kan sägas vara en hybrid av den gamla goda tiden och ett modernare sound. En blandning av gammalt och nytt helt enkelt.

Det är också onekligen så att albumet innehåller ett flertal olika stilar (som alla ryms inom ”Alice”) och dessutom får Alice tillfälle att bevisa att han faktiskt behärskar ett flertal olika sångtekniker på de olika låtarna. Kul är förresten en referens till Alice eget golfintresse i Man of the Year: The queen made me a knight/The pope made me a saint/The president plays golf with me/I make Madonna faint.

Och visst är det märkligt att det på vissa skivor är så många texter som direkt, helt eller delvis, sätter sig, när det på andra knappt är någon enda textrad!? Novacaine är ett lysande exempel på en text som satte sig direkt, åtminstone hos mig! When I was 10, fell out of bed/Got three stitches in my head/It hurt like hell/I saw the blood, I felt the pain/I'd like to feel it once again/'Cause I don't feel it. En hyffsat makaber inledning kan tyckas men när det i refrängen förtydligas med When you hold me/When you kiss me/I don't feel anything/When you touch me/When you hold me/When you kiss me/It's just like Novocaine blir det ganska tydligt vad det egentligen handlar om. Detta kärlekstema eller kontakten med känslor är någon som genomsyrar hela skivan och den fantastiska balladen Be With You a While är verkligen ett exempel på detta! Åter igen får Alice också bevisa hur bra han egentligen kan sjunga och detta med en röst vi inte är vana att höra honom med. Det är inte den där normala raspigheten och jag tycker verkligen den här stilen klär honom!

Ska man då komma fram till någon form av slutsats så vill jag påstå att det här är ett album som borde tilltala dem som gillar de första albumen med Alice Cooper bandet. Detta även om några av låtarna kanske påminner mera om tiden strax efter upplösningen av bandet. Referenser till själva soundet kan hittas till Alice Cooper Goes to Hell Och även till Welcome to My Nightmare, framförallt i låten This House is Haunted som Alice framför med flera röster inte olikt den gestaltning som skedde i klassiska Steven och/eller Years Ago. En mycket effektiv och teatralisk komposition!

Kul är också den referensen som sker till alla som skriver låtar men som kanske inte är så bra på det. De som gör det för att de älskar det eller de som helt enkelt får en låt på hjärnan också sedan inte kan få ut den fast den kanske går emot alla musikaliska regler som finns i The Song the Didn’t Rhyme (som faktiskt rimmar alldeles utmärkt!).

Hur som helst är det här det bästa från Alice på några år och faktum är att den fortfarande växer för varje genomlyssning. Det är för mig en ganska ny bekantskap (eftersom jag redan konstaterat att jag slutade att köpa plattorna efter Dragon Town och således införskaffat den här ganska nyligen) och därför svårt att säga hur den kommer att stå sig över tid, men jag känner mig optimistisk idag! – 8/10

Dirty Diamonds (2005) – Om föregående plattan The Eyes of Alice Cooper hade vibbar från Killer och Love it to Death så är det ingenting mot vad den här skivan presenterar. I princip hela inledningen skulle kunna ha varit tagen från borttappat material från den tiden, eller rättare sagt, det är endast några få låtar som bryter mönstret och inte skulle kunna vara den felande länken i Alice tidiga karriär.

Det är medryckande låtar som man kommer på sig själv med att gå och nynna eller vissla på och i princip hela inledningspartiet är fullständigt fantastiskt: Woman of Mass Destruktion, Perfect, som faktiskt nästan är helt perfekt i mina öron och You Make Me Wanna blir i det närmaste euforiska betraktelser i mina öron medan titel spåret Dirty Diamonds för soundet delvis tillbaka till Brutal Planet och Dragontown men också flirtar lite med Bondfilmernas teman. Det är både lite av arrangemanget och några textrader som får mig att dra denna slutsats, men det kanske är som jag överanalyserar, vad vet jag?

I vilket fall som helst är onekligen The Saga of Jesse Jane en låt med glimten i ögat och även om jag inte direkt vill säga att Alice får kämpa för att hålla sig för skratt under framförandet, så är det mycket humor i denna. Bara inledningen vittnar om stor humor – på bästa Alice Cooper manér förstås: I’m in jail in a Texas town/In my sisters wedding gown, för att sedan förtydligas i refrängen med: Jesse Jane, are you insane?/Or are you just a normal guy/Who dresses like a butterfly eller för den delen den andra varianten: Jesse Jane, are you insane?/Or are you just an average Joe/Looking for a fashion show. Det går väl heller inte att komma runt textraderna: Well, I guess that was the final straw/I Pulled my pistol from my wonderbra…

Ska man sammanfatta plattan som helhet är den mycket bra i de flesta avseenden, den speglar Alice Cooper i den stil som, enligt mig, klär honom bäst. Samtidigt blir detta också albumets svaga punkt, det finns inget nytt, utan allt är redan beprövat för tjugotalet år sedan. Detta är förstås en sanning med modifikation då, som jag redan nämnt, titelspåret och någon låt till för den delen har et klart modernare sound än det mesta av materialet. Dessutom är det faktiskt så, att jag aldrig hört Alice göra en riktig bluesballad och det återfinns faktiskt en sån på skivan också. Inget revolutionerande kanske, men en klart upplyftande nytändning och det bevisar också att Alice inte bara går i gamla fotsår utan faktiskt försöker att förnya sig. Det är den riktigt bra låten Six Hours som det handlar om. Det är kanske en pastisch i sammanhanget med tämligen klichéfyllda ackordsprogressioner men det är likväl riktigt bra musik och det är väl det som är det viktigaste i sammanhanget.

Jag tar mig också friheten att helt ignorera plattans bonusspår – Stand, som förutom Alice själv på sång, innehåller rap. Detta är inget sound som klär skivan i någon positiv dager men eftersom den tydligt är markerad som bonuslåt tänker jag alltså inte räkna in den i mitt slutgiltiga betyg och behöver således inte dra av för denna, enligt mig, onödiga fadäs. Allt som allt blir det istället ett mycket positivt intryck med medryckande musik som, i stort sett, låter som på den gamla goda tiden! – 8/10

Along Came a Spider (2008) – Jag vet ingen annan artist som har så mycket temaalbum på sitt samvete som Alice Cooper, det finns säkert, men jag känner inte till dem och här är ännu ett. Historien centrerar sig kring bestialiska mord av en seriemördare som kallar sig själv Spider och vars anteckningar skivans låtar är en produkt av – rent fiktivt naturligtvis! Musikaliskt hamnar vi någonstans mellan Raise Your Fist and Yell och The Last Temptation eller som någon hybrid däremellan. Visst kan man hitta musikaliska kopplingar till flera album, såsom Brutal Planet, Flush the Fashion och Special Forces, men det är trots allt betydligt mindre beståndsdelar än från de förstnämnda. Det är min åsikt i alla fall.

Jag gillar inte riktigt denna inriktning vilket torde synas ganska tydligt på mina föregående betyg på just de plattorna, men faktum är att musiken växer ganska radikalt redan efter ett par genomlyssningar och jag är heller inte helt säker på att plattan växt helt färdigt ännu och det finns en del ganska sköna låtar.

Både Ozzy Osbourne och Slash dyker upp som gästartister, men jag tycker inte att detta gör någon direlt skillnad. Jag ser snarare detta som en hommage till gamle Alice och en vilja att hylla mästaren från dessa ”undersåtar”. Då är det betydligt roligare att Alice karaktär Steven, från Welcome to my Nightmare plattan åter finns med i handlingen, faktiskt en ganska viktig karaktär på den här plattan även om man inte får den riktigt fullständiga bilden av hans inblandning, eller för den delen hur allting hänger ihop förrän man har gått igenom hela skivan. För även om det handlar om en temaplatta ska man inte tro att man får allt serverat på ett silverfat trots att man redan i prologen (skivan innehåller på en prolog och en epilog samt en historia som utspelar sig däremellan) får reda på en massa grejor. Lösningen får man snällt vänta på!

Man skulle faktiskt kunna se det här som en filmisk berättelse likaväl som en temaskiva och det är inte svårt att föreställa sig en framtida filmatisering som rockmusikal. Det finns nämligen en linjär berättelse snarare än bara en massa låtar med liknande tema som brukar vara fallet med tema plattor.

Vad blir slutsatsen nu då? Har Alice sin bästa tid bakom sig eller kan gubben än? Ja, jag kan ju inte påstå att det här är hans bästa platta genom karriären, men tveklöst så pass intressant att jag inte tänker upprepa misstaget att sluta köpa hans skivor. – 7/10

Tommy Söderberg